Jag återkommer igen till varför man ska gå ned i vikt; rationellt handlar det ju om att kropp, kärlsystem och leder i synnerhet slits otroligt med högt blodtryck och hög belastning. Vad för slags livsupplevelser kan leda till övervikt, hur traumatiskt måste det inte vara för att den enda passande bestraffningen är att låta sig bli en kedjefånge i sin egen kropp?
En sak jag kommit att tänka på senast under handledning i skolan, är ett begrepp jag tror jag myntat själv. En tjock själ. Nu ser jag vid googling att det ibland kommit upp på ett par bloggar utan att någon utvecklat uttrycket, jag kan inte minnas exakt när jag först tänkte i den banan. Men det handlar delvis om ett par glasögon och ett par öronproppar som begränsar de budskap du kan ta till dig och budskap du kan säga ut, främst om dig själv i relation till andra.
Det verkligt ledsamma med den extrautrustningen är att den en dag sitter där, plötsligt ser du inget annat än en värdelös kropp, hör inget annat än dina insignifikanta tankar observerar inget annat än omvärldens nedvärderande blickar och åsikter. Och du kan inte minnas hur det en gång var att vara fri. Friheten från att känna att du måste vara på ett visst sätt och inte behöva döva dig själv för att du inte orkar leva upp till det, med följden av att din livssituation försämras av det du tar till för att bedöva dig. Mat, alkohol, shopping eller vrede you name it.
Men bara för att det är självmedicinering betyder det inte att du aldrig får diabetes typ II och förstör din kropp, inte att du inte blir alkoholist eller inte att du inte rusar fram mot den ekonomiska och emotionella konkursen.
Organismen gör vad den måste för att stå ut, även om det den måste göra för att stå ut har rötter i något annat; tar sig ett uttryck som inte är problemet utan ett symptom. Men blir ännu ett problem. Två till priset av ett, så att säga.
På ett sätt kan jag tycka att KBT*) är en rätt cynisk hantering; snabba, korta behandlingar och snabbt åtgärdande av felaktiga tankefel. Tanke – känsla – handling. Verkar ju rimligt att angripa problemet på det sättet, påverka handlingarna.
Men.
Varifrån kommer nu dina tankar? Tankarna om dig själv och dina handlingar, dina tolkningar av andras tankar och handlingar? Rimligen är det få människor som har sådan koll på känslolivet att de proklamerar att ”nu ska jag äta mig till grav fetma för att jag har så dålig självkänsla”. Fastän såväl tanke, känsla som handling finns med i det uppsåtet verkar det världsfrånvänt. För varför skulle du äta dig till fetma för att besvara dina egna känslor kring din usla självkänsla? Det hjälper ju inte. Men det betyder inte att det inte gör jobbet med att få den dåliga självkänslan att hamna i skuggan – haha – av din kalaskula.
Bara du visste om att det handlade om det orsakssambandet. Poängen med detta långa inlägg kan vara att övervikten inte automatiskt slutar kasta sin skugga, bara för att du går ned i vikt. Att banta sin själ kan sägas vara en metafor för att öppna sin ryggsäck med livshistorien i, gå igenom handlingsmönster, självbilder och identitetsegenskaper du inte längre känner är dina egna och lägga de åt sidan. Efter att ha granskat de, med eller utan handledning. Men de var en del av dig en gång, så tryck de till ditt bröst en sista gång och säg:
Adjö.
In lard we trust.
*): Kognitiv beteendeterapi
