Att GBY eller att inte GBY?

Ett tänkvärt och inlevelsefullt inlägg kom händelsevis samma dag - idag! - som jag förde en ganska lång konversation med en bekant som berättade att hon överväger en GBY. Angående mitt gamla inlägg:

http://ettliveftere.blogspot.com/2009/09/varfor-overvager-man-egentligen-gby.html

har det starka drag av skröna, vad gäller bland annat teskedsmatning efter den första tiden efter op och kolsyrade drycker. Det är jag faktiskt glad över både att jag hade fel och att någon påpekade detta. Rättelse skall vidtagas å det snaraste.

Varför, var min spontana fråga. Alltså till min bekanta. Den personen har sett mig förlora en hel del i vikt och fått ta del av den faktiska klassresan en rejäl viktminskning innebar för mig. Vederbörande är även förtrogen med mitt tillvägagångssätt; LCHF. Efter att ha provat "allt" *) har nu vägs ände nåtts; dags för GBY. Litet så i alla fall gick resonemanget. Vi diskuterade matvanor och hon äter som folk gör mest, hemlagat, matlådor och hämtsallader. Med kanske ett enda litet, eller ja, ganska stort undantag; ett högt och ständigt godisintag.

Till sist har (bland annat) denna vana lett till en övervikt som blivit begränsande på flera sätt; dels fysiologiskt men också i utövandet av såväl sitt yrke som det stora intresset i livet. Utseendet lär ju inte förändras nämnvärt menade jag på; GBY eller vad som helst kan ju kallas viktminskningsstrategier – inte gör-om-mig-strategier. Utseendet var hon nöjd med, med rätta.

GBY kan ju kallas för quickfix; under min LCHF-resa i livet har jag stött på en del personer med såväl lyckade som mindre lyckade ingrepp bakom sig. De har varit vänliga och förtroendefulla att berätta om hur det gick, de utsagorna har delvis ändrat min syn på GBY som livsstilsingrepp. Men epitetet quickfix känner jag är rätt så anknutet i min värld till GBY och liknande grejer; det adresserar inte det som ledde till problemet med att äta sig överviktig. Bara vad problemet ledde till, övervikt. Risken är att beteendet överätande, när det inte är möjligt längre, kan kanaliseras på andra sätt till exempel alkoholintag.

GBY är ett enormt ingrepp, där mycket kan gå snett, flera omoperationer är vanligt liksom klinisk depression. Men huvudproblemet är att lika litet som LCHF ändrar din insida gör GBY eller något annat det alldeles av sig självt. Min anekdotiska erfarenhet av GBY är att GBY till sist tycks ha blivit en "nödutgång" för de personer som jag talat med. För vad är egentligen viktökningen ett uttryck för? Det finns lika många berättelser som individer med viktproblem, den saken är klar. Det kom jag på idag under samtalet, hon jag pratade med tyckte det var en rätt passande liknelse. Frågan är vart nödutgången leder ut någonstans; ut på mittfilen på E22? GBY är inte ett tecken på svaghet eller karaktärsbrist, men det är bokstavligt och bildligt en återvändsgränd vad gäller din kropp och ditt inflytande över den. Den blir aldrig densamma, på gott och ont. Min spontana teori är att det även under GBY, blir möjligt att nå insikt om varför man använde mat destruktivt. Men jag är glad att jag slapp ta den farliga och slitsamma omvägen.

För jag kan ju blaja om att min övervikt bara handlade om hunger och att jag till sist funnit ett sätt att äta som gör mig ohungrig. Men det stämmer inte i bemärkelsen att det är enda och hela bilden, maten hade blivit en följeslagare att luta sig mot i vått och torrt. Det fanns alltid en anledning till att äta; ledsen, glad eller för att fira you name it. Jag har aldrig varit för sjuk eller för ledsen för att äta – eller ohungrig. Det tillståndet hjälper inte LCHF mot, den känslan är ett uttryck för något annat i mig. En historia som börjar med en tjock själ.

Men LCHF gav mig sinnesro att tänka och det ledde till ett mod att inse att saker måste förändras, men utökade även mitt perspektiv på saker som blivit möjliga att förändra men jag innan hållit för omöjliga; varför var det så?

Den svaret slipar jag på ännu, kommer nog göra det hela livet. Men utan vilja till förändring kan du inte förändras i grunden, det blir bara att fixa till utanverket.

Men:

Du duger, du duger precis som du är. Det måste du lära dig att tro på, för det finns så många som är beslutsamma i att ge dig känslan av motsatsen. Den känslan leder till tankar som leder till handlingar som inte är bra för dig. Inom KBT-litteraturen används uttrycket tankefel som låter ganska normativt, men handlar om tankebanor, falska antaganden och föreställningar som får menlig inverkan på individens försök att leva sitt liv rätt med utfall den önskar sig.

In lard we trust.

P.s. Ringen är ju för stor nu förresten, tappade den nästan på Willys, får snickra till den i Egypten.

*): Utom LCHF

Sista tankarna för idag, inlägg II

Jag reflekterade mellan skillnaden på att lyckas gå ned i vikt och att verkligen stanna nere i vikt med alla de livskurs- och livsstilsändringar det förändrade tillståndet faktiskt behöver medföra. 

Inspiration i sig, kan leda till viktminskning; att börja ett nytt liv låter dig också stanna nere i vikt. 

Vid mediala uppföljningar (som inte ska tolkas på annat sätt än anekdotiskt) av exempelvis tidigare årets viktväktare är det inte direkt alla som har behållit den kropp de genom slit och släp återfått. Och då är det bara dessa som kommer i fokus; alla VV-medlemmar som gått ned och upp ännu mer är anonyma massor. Såklart finns det folk som lyckats behålla vikten med VV-regimen; men det är liksom ingen affär långsiktigt.

Ja, jag är i alla fall en av de som gått upp allt jag gick ned och mer därtill, for good measure. Min konsulent ville nominera mig till årets viktväktare på den tiden det begav sig. Nej tack, svarade jag: 

-Stå där som ett cirkusdjur i mina gamla kläder, glöm det. 

Se där, redan då fattade jag något jag sedan borde ha mints *).

Mints? Ja, faktiskt, sällan det skrivs.

Ett par viktiga frågor (frågor av vikt, haha) nu: 

Lever du det liv du får, eller det liv du vill ha?

Vågar du fråga dig själv det, sitter olyckan i fettet som är hindret för ett BMI på 24? 

Vågar du sedan formulera dig ärligt och också lyssna på svaret?

Vad gör du om du lever ett liv du inte vill ha?

---------------------------------------------------------------------------------

Först behöver du bestämma dig för för vad det är för liv du vill ha. Är det stora olikheter mellan det du har och det du vill ha; vad kan ändras och vad vågar du börja ändra? Allt som sker stort, sker smått.

In lard I trust.

Förlåt dig själv för dina fel och brister, känn tacksamhet för att du lever och har ett hem - ni som har det.

P.S. Fy fasen, jag hittade en bild på mig från min dotters femårsdag. Jag funderade knappt över om det var ett liv jag ville ha. Men det var det, i de viktigaste sakerna.
De viktiga grejerna har jag inte förlorat ur sikte och har kvar.

*) = Vad borde jag ha mints? Min känsla av värde, varför jag var och är värd att må bra.

Blandade tankar.

Har haft dåligt med motivation att skriva; har liksom fått utlopp för det i min dagliga gärning, studierna.

Men, det betyder inte att jag inte skrivit något som kan tänkas höra hemma här.

Ämnen jag har funderat över sedan sist är utan rangordning:

Biggest loser

Svältfanatiker

Självbild

Andras bild

Önskeliv eller rester-liv?

--------------------------------------------------------------------------------------

Eftersom jag har litet militanta drag ibland när det gäller vissa saker börjar jag med eländet Biggest loser. Det är en reality-såpa där folk bokstavligen ska löpa fettet av sig och den som losar mest, därav biggest loser, vinner säsongen. Förnedrings-teve, någon?

Men hörni, är det inte lite att axla omvärldens fördomar att ställa upp i biggest loser och dylikt? 

Slankhet är ingen garanti att man aldrig blir en "förlorare", bara att man slipper banta. Jag själv skulle ivf aldrig kolla på sådan dynga, eller någonsin ställa upp i det. Men all motivation som man blir hjälpt av, visst. Var noggrann med att din identitet definieras av dig själv; inte av andra.  

Antingen kan jag kalla min viktminskning förvandling - tillbakagång. Men säga att jag förlorat i vikt? Nej, viktvinnare är ett bra ord jag kommit på för oss/de som lyckas och förblir nere i vikt.

ILWT.

Jag är tillbaka.

Har varit en hel del sista tiden; tenta, sjukdomar och annat mög som det sägs ibland här nere. Jag har börjat fotografera, debattera igen på diverse obskyra forum samt städat ur en nattduksbordslåda. Känsliga läsare varnas.

Vad man gick med på förr i världen.

Hittade händelsevis en snarkskena och några snarksprayer. Fy tusan, snarkskenana hjälpte till att börja med inte och så sabbade den ett gäng tänder också, dyrt att vara fet och ha sömnapné. Nu hjälpte det att hålla sig hjälpligt i form, så till den milda grad att apnéerna låg inom normalspektrat. Tyvärr sov jag inte bättre för det och det slutade med att jag flyttade in i mitt arbetsrum och låg där något år, eller två. Minns inte.

Nu köpte vi en fin dubbelsäng-ram och satte ihop den. Rätt mysigt att sova ihop med någon. Ja, eller några då, katterna vältrar sig över hela min sambo, plus att hon snarkar (!) numera.

Det är verkligen otroligt vad det har satt sig hos aldrig annat än normalviktiga att kaloriunderskott är enda vägen till viktminskning. De *hör* inte ens annat. Till exempel:

Jag:

-Jag har gått ned i vikt genom att äta bra fett, skära ned nästan helt på kh och äta mycket och bra proteiner, ingen kaloriräkning över huvud taget.

Åhörare:

-Jo, man blir ju så less av att äta fett bara så din viktminskning handlkar ju bara om att du har tröttnat på att äta och faktiskt äter färre kalorier.

Jag:

-Jag har gått ned i vikt, över 30 kilo, men ligger fortfarande på BMI 35+.

Åhörare:

-Fy fan vad äckligt fet du måste vara, du har 40 kilo till till BMI 25.

Jag:

-Det är ditt problem vad du anser andra ska väga och hur överviktiga ska underkasta sig din "expertis".

Åhörare:

-Men du måste ju ha diabetes när du väger så mycket, hjärtsjukdomar you name it!!1!!1!

Jag:

-Har aldrig haft diabetes eller början på diabetes, ens på min högsta vikt.

Åhörare:

-Men det är inte normalt att väga sådär mycket! Diabetes är farligt!

Jag:

-Det är det nog, men jag intar väldigt få kh plus att jag motionerar regelbundet, cykling, löpning (nåja snart kan man kalla det för löpning) och styrkelyft.

Åhörare:

-Men fy f*n vad äckligt, 133 kilo?

Det brukar bli det här spåret när de märker att man inte direkt tar åt sig vad gäller anonyma trolls ryggmärgsreaktioner och framför allt förklarar att "så här är det, det du vet gäller inte mig, och gäller troligen inte ens dig själv".

Jag är här, med mina 133 kilo, snart 132 kilo.

Jag är en människa, det är du med, åhörare - men jag försöker inte ta det ifrån dig. Bara fråga varför du försöker behandla mig som en andra eller tredje klassens medborgare.

ILWT.

Period.

Har kastat om lite, tagit väck ägg och grädde ett par veckor. Det har varit hungriga veckor kan jag säga. Känns som om jag börjar gå nedåt igen. Nu ska jag introducera det så sakteliga när jag tränar desto mer.

Kul att knäcka VV-vikten till sommaren.

VV-vikten? Det lägsta vikt jag nådde med VV innan jag tog sats mott fett-stratosfären.

123 kilo för de som undrar. *)

Har ni läst deras senaste kampanj? Lokalradion hade ett inslag med årets viktväktare, fy tusan. Asså, inte viktväktaren själv men hela upplägget. Ställa upp som ett cirkusdjur på scenen med sina gamla kläder.

Näe.

Evil empire har många agenter.

"Gör dig redo för beach 2010 och 2011 och 2012 och ..."

"njut av livet och nå långsiktiga resultat!"

Nu heter det pro-points.

Jag tror jag ska dra dit på ett möte och käka fläskvålar med smör under tiden. Á la Hipp Hipp, ni vet.

Tyvärr har jag ledsnat på ICAs, Netto har toppensvålar ska kolla det i helgen.

In lard we trust.

*) = Ni andra fick informationen på köpet.

Ny tid, nya tag

Sitter och funderar en massa här. Läser just nu Good calories, bad calories av Gary Taubes och den är verkligen något att bita i. För er som så att säga inte har så mycket kött på benen om LCHF och skulle vilja ha litet intressanta argument i samtal om LCHF eller andra livsstilar kan jag rekommendera den starkt.

Ligger just nu på en fjärdedel och man ids läsa kanske 30-40 sidor åt gången, där står mycket och man häpnar över hur vindlingarna snirklat sig när det gäller övervikt, diabetes, vad fett är farligt för (inte mycket) och hur raffinerade kolhydrater faktiskt inte är den direkt nyttigaste förädlingen människan är upphov till.

Jag har funderat över att göra en hälsokontroll och när nästa termins schema till sist letar sig ut även till oss studenter ska jag göra en komplett sådan med blod och rubbet. När snön väl försvinner är det löpningsdags, hann ju vräka ned innan jag hann snöra på mig första gången. Men jag känner hur muskelminnet svarar när jag har sprungit bara kortare sträckor när jag är ute med dottern. Åhh.

Boken ovan är intressant för den tar upp en massa saker folk bara "VET". Såsom att fibrer är nyttiga, ett litet fettintag gör dig smalare och att överdriven saltanvändning enskilt är den största faktorn för högt blodtryck. Bland annat. Eller att enda sättet att förlora vikt är att äta mindre än du förbrukar, punkt.

Men det är allt som oftast inte mycket att diskutera, för folk i gemen är övertygade om att de har rätt och oftast inte alls intresserade av att höra andras perspektiv på saker. Risken är att det förhållningssättet beskärs även andra nya rön eller åsikter i personernas liv och yrkesliv.

Tänk dig en läkare som blankt vägrar resonera kring att en lågkolhydratskost vore bra för blodtryck, övervikt och ... Ehhh... Förresten...

Ni fattar.

In lard we trust. But not any old lard.

Andra "snabba" åtgärder

Det är tydligt att mina personliga reflektioner kring övervikt; åtgärder, ändamål och överväganden är något man kan diskutera med många andra.

Nyligen skrev jag i en tråd på ett forum där trådstartaren har ett uppfattat problem med ett gäng överviktskilon och frågar om ett läkemedel som heter Reductil. Vederbörande har provat allt utom GBY och Reductil då.

Jag har ju själv till sist tvingats tänka över min övervikt på ett reflekterande sätt och kommit fram till olika faktorer som bidragit till tidigare misslyckanden, dvs viktuppgång efter diet. Den aktuella viktnedgången har ju hjälpt såklart, annars hade jag inte haft annat än misslyckanden att dväljas över.

Saker jag har försökt (och kommer försöka) inventera här under skrivandets gång:

• Självbild
• Självförtroende
• Särbehandling
• Motivation
• Filosofi kring lyckade livskursändringar
• Uthållighet
• Hunger
• Psykologiska faktorer
• Salutogenes

Varför blir man egentligen överviktig? Vad är det för mekanismer som sätts ur spel så att man kan göda sig till de milda grad att man får svårt att gå på toaletten en gång? Vad är det som gör en sådan konstitution så aggressionsframkallande hos många normalviktiga med sunda åsikter?

Jag vill göra gällande att som man behandlar en grupp man verkligen tycker avviker mot normen, så behandlar man alla man inte tycker passar in. Bara på olika sätt med olika publik.

Mer i eftermiddag.

Du klentrogna, du klentrogna!

Ja, det är bättre med matförgiftningssviterna, tack.

Dock är kostmängdsintaget starkt nedsatt, ska bli intressant att se hur det påverkar viktkurvan. Fast hungrig är jag inte!

Hur som helst.

Satt idag på jobbet, hon som pikade mig hårt för mitt onyttiga matintag slevade i sig en Findus Wärdshus. Fy tusan. Då skulle hon fått höra; det dääär kan inte vara nyttigt!!!

Men det är intressant att se folks ofrivilliga reaktioner, för idag åt jag en 190 g Scan bistroburgare med 94% kött utan E med en bra sväng prästost på och en tomat faktiskt, har saknat tomatsmaken. Det syntes att en av mina medarbetare insett att jag gått ned en massa.

På att äta fettiga burgare med en massa smält OST!

På att äta STEKTA ägg, med en MASSA Bregottpaket på! *grimasera*

Det är hårt. Men hon är väl BMI 21 typ. Indoktrinerad kanske, eller vad vet jag, men hennes minspel kunde hon inte riktigt hålla i schack.

Men ni vet ju:

Det är FINT att vara smal i Sverige. Ni vet, FINT som i medelklassigt och överklassigt. Det är en dygd (FINT) att kunna "hålla på sig" och vara tillräckligt "viljestark" och svälta sig och "tämja kroppen" efter sin egen "vilja". En klassmarkör, men bara med de rätta kläd- och accessoarattributen.

Snart blir väl benskörhetsdebut på 40-årsdagen en klassmarkör det också. Men bara om du är smal, då. Håhåjaja.

EDIT: Då kan ni ju räkna ut vad det är att vara fet. Förresten.

In lard thee shalt trust.

Märkte ni att citationstecknen runt svälta sig saknades? För det är inget man går ut med. Har litet trista konnotationer. Att man måste svälta för att bli en del av ätablissemanget.

Ätablissemanget, det var här ni läste det först. Kom ihåg det. Jaja, det finns en vitsig f.d. (?) restaurang som heter ätablissemanget-någonting, men de vill jag inte beslå med kassa kostrekommendationer. Sådär automatiskt i varje fall.

Trust.

Lard.

Snuttefilt - här är en insikt som heter duga

Jag tror jag har kommit på varför de som får höra om LCHF både de som skulle kunna behöva hälsovinsterna och de som inte tror sina öron; har för problem med att ta till sig budskapet.

Nu, ju längre jag kommer in i livsstilen, inser jag vilken enorm snuttefilt allt ätande i tid och otid verkligen är! Jag satt och funderade på Annikas föredrag i förrgår kväll och plötsligt förstod jag - tror jag.

Om jag går till min egen upplevelse är den största befrielsen avsaknad av hunger. Men också upplevelsen av att det är mer eller mindre ett halvtidsjobb att sitta och fundera och planera nästa mål/fika/mellis/whatever. Nästan alla människor jag jobbar med har med sig två uppsättningar fikatillbehör plus nån frukt efter maten och i stort sett varje gång jag sitter med är det godis till kaffet eller så har någon bakat. Vilken tid det tar, allt det där.

För innerst inne, hur många vill göra avkall på allt snaskande även om det är till priset av deras egen hälsa??? Så sägs det att LCHF inte kräver någon karaktär, otroligt. Där sitter jag med min släta kopp kaffe fikarast in och fikarast ut och bara deltar i samtalet. Eller parerar tjuvnyp rörande min lunch ;) Så skönt att bara vara och slippa bli påmind om att hungern kommer som ett brev på posten, ni fattar som posten var förr, om man inte drar i sig ett mellis halvannan timme efter senaste måltiden.

Det är en monumental insikt, det här. Det är mysigt att stoppa i sig grejer i tid och otid, och med högkolhydrat blir det snart sagt nödvändigt. Man lever för att äta istället för äta för att leva.

Det här lät bättre när jag funderade över det; men dels låter LCHF för bra för att vara sant och vissa kanske inte uppnår precis alla tänkbara hälsovinster i alla lägen. Men man måste göra slut med frosseriet eller myset eller fikat eller vad man nu kallar det.

Det är nog svårast, för ger du kroppen vad den vill ha så inser du att allt ditt tidigare godisproppande i stort sett kan tolkas som ett enda maniskt överröstande av vad din varelse behöver för att du ska må bra.

Visst.

Alla mår inte kass eller får Typ II av kolhydraterna, men många gör det.

Vi behöver inte lägga ned en massa tid och energi på att äta, planera ätandet och parera hungern. Det kan ge en tomhetskänsla, för vad gör du av med all tid du brukade äta?

Upptäck litteraturen eller din sambo eller vad tusan som helst, nu är du fri!

In lard we trust.

Mer om att känna sig som att man inte duger ...

Till att börja med, det här blogginlägget ger i princip inga svar på något alls.

Men:

Å ena sidan: det är roligt att gå ned i vikt, det är en del av sanningen. Fördelar:

Fler klädesplagg som passar i affärerna
Man orkar mer
Bättre fokus på annat än nästa måltid
(Än) Mer uppmärksamhet från andra
Fler intressesignaler från de man möter - ja småflirtar då

Men kruxet är, vad ska man med viktnedgången till? Där kan man fundera många varv. Tycker man att man duger som man är, vad är då incitamentet? Vad sporrar till den jätteansträngning ett rejält byte av livskurs kräver?

Läser just nu en bok om den saken och har inte kommit så långt än - den är halvt trist faktiskt - men verket diskuterar viktiga apekter av viktminskning tydligen. Jag återkommer.

Jag tror och hoppas att människor som dragits med massiv övervikt är mindre ytliga än andra och mer koncentrerade på en persons kvalitéer än det första intrycket en utseendescanning ger vid handen. Men jag vet inte. De är väl som folk är mest.

Själv tycker jag det är trevligt med människor som är goda ambassadörer för mänskligheten; toleranta, respektfulla och nyfikna till exempel. Det gör nog de flesta ärligt talat.

Men.

Vad tycker du om någon i affären som står framför dig i kön som virrar, luktar svett, är sjavig och allmänt osnygg? Osnygg som helheltsupplevelse, inte utseendemässigt. Kommer en människa undan med virrandet - om hon i varje fall är nyduschad samt har ett acceptabelt yttre?

Nå?

Jag har försökt analysera mitt egna tankesätt och mina egna fördomar ur olika perspektiv. Till exempel: de flesta Disneyskurkar är: frossare, feta, osnygga, helt eller halvt knäppa och bryr sig inte om något utom sina planer att erövra världen - typ hygien och så. Ok vissa är onda och ser onda ut, men de flesta är rätt stereotypa onda fetton.

Vad för slags egenskaper och hos vilka har man minst svårt att tåla? Varför grupperas olika egenskaper så lätt hos smala och överviktiga? Hur bygger man sin egen identitet utifrån den begränsade mängd attribut tilldelade den gruppen du händelsevis råkar tillhöra?

Förslag på stereotyper:

Smala snygga människor är osmarta, utseendefixerade, överlägsna, karriäristiska, empatisvaga och lagda åt pennalism gentemot andra mindre snygga eller rentav fula.

Tjocka människor är sega, korkade, obildade, aningslösa, ohämmade njutare, saknar planering, viljesvaga, men snälla mot andra losers och upplevs som gnälliga över att de inte klarar av något.

Vad hittar vi för egenskaper hos respektive grupp eller vilken annan som helst definierbar grupp? Varför är det så glädjande med en smart, vacker och stark människa som tycker modelljobb är slöseri med tid och utbildar sig till barnläkare för att jobba i afrika? Får den människan representera en önskedröm man egentligen ville beskära sig själv? Det är ju liksom toppen med vem som helst som ägnar typ tio år åt behjärtansvärt arbete. Skön eller inte, smal eller inte.

Vem lägger du märke till i affären/på gatan/på krogen/varsomhelst? Vad spelar in i den bedömningen? Vad kan du lära dig om du konfronterar dina egna automatiska tankar?

Inga svar här. Men uppslag till fler frågor kanske.

In lard we trust.

It might be all we may trust.

Bara regn hos mig.

Har ni hört om hundar som jagar bilar?

Litet så är det med min önskade vikt, vad ska jag göra när jag är färdig? Hunnit ikapp bilen, alltså.

Jag har kommit på att det jag helst av allt vill göra, min övervikt satt stopp för det i en massa år; är att ta upp löpning igen. En gång i tiden sprang jag en mil terränglöpning varannan dag, det var underbara år och ett tag funderade jag på Stockholmsvarvet, halvmara alltså.

... hur som helst är jag faktiskt snart därhän viktmässigt att jag kan börja springa igen så smått. Alla som tycker det verkar trist kan jag faktiskt rekommendera att ge ett seriöst försök, om ni alltså planerar att börja motionera vanemässigt. Det är en fantastisk känsla att kroppen vill och kan bära dig kilometer efter kilometer för att det är skönt att man kan och roligt att man kan.

Jag gillade att styrketräna och det gjorde jag under min VV-period, det funkade rätt bra eftersom jag på den tiden åt en massa kh. Om en åtta-tio veckor, om allt stämmer kan jag faktiskt börja ta mina första löpsteg, och därvidlag lär ju kroppen ha ställt om sig ordentligt till att köra på fett och proteiner.

Det känns overkligt.

Löpning, igen?

Det blir ganska regelbundet diskussioner om kosten numera, på jobbet. Många tillfällen att slipa argumenten men också höra hur andra löser sitt liv vane- och kostmässigt. Det börjar gå upp för fler att och hur LCHF funkar, de ser ju mig krympa från vecka till vecka så att säga.

Men Nutrilett finns djupt i folksjälen, ack ja.

With lard we will prevail, and in lard we shall trust.

En lunchupplevelse.

Idag hade jag med mig mat till jobbet. Måltiden bestod av två kokkorvar av fabrikatet Göl 3,5% kh och en Rishultskorv x% kh. Till det hade jag en påbörjad burk med Skagenröra med fullfett. Tyvärr en massa E i salladen. RydbErg liksom, men ibland har nöden ingen lag.

Jag sätter mig och slevar i mig, lunchen går ju snabbt med LCHF i varje fall. En tjej på mitt kontor ger mig - hon är inte den första - ett snett ögonkast och förkunnar:
-Det där kan ju inte vara nyttigt. [För överviktiga typer som du har ju ingen koll på vad ni ska äta]. Hakparenteserna är en inte helt otänkbar tankebana, eller så kom det bara ut fel.

-Jodå, svarar jag, det är det. Ja utom tillsatserna då, men ibland har man brått.
-Det är ju en massa felaktigt fett där och inga grönsaker.

Jodå, alla tillrättavisningar i normal samtalston utan särskild betoning.

-Nope, allt fett jag behöver och en del proteiner. Jag äter på ett sätt som utesluter kolhydraterna.
-Inga kolhydrater?
-Nej, principiellt kunde vi bytt lunch du och jag för du äter inte heller några kolhydrater och förutom att din räksallad skulle kräva en rejäl klatt majonnäs på så är det något jag skulle kunnat äta.
Det blev en trevlig diskussion och hon fick nog upp ögonen för att det finns andra sätt att äta på som kroppen kan må bra av. Den normalviktige behöver sällan göra några jätte-avväganden vad gäller kosten; en balanserad kost ger inte upphov till särskilt hög övervikt. Alla vid bordet deltog, även ett par tre som anslöt efter hand.

-Äter du inga grönsaker?
-Nope, behövs inte, kosttillskott kanske man får ha, men tomater äter jag för att det är gott och innehåller antioxidanter.
-Men isbergssallad, som inte innehåller något alls egentligen, och grönsaker som växer på marken "får" man äta. Men jag vill ha igång min viktminskning och hoppar kolhydrater i stort sett.

Jag undrar vad som hade hänt om jag hade fällt den inledande kommentaren till henne om hennes mat. *) På nåt sätt tror många att vi överviktiga är i behov av både svält- och självsmalas ackumulerade (läs: indoktrinerade) visdom kring maten och ätandet. Annika kom med på ett hörn också.

*) = Hon hade gått i taket. Förr kanske jag också hade gjort det, men då hade jag missat tillfället att få bedriva litet LCHF-upplysning. Det hela blev ett konstruktivt samtal, jag berättade även om mina överväganden om GBY och så.

In lard we trust.

Still.

Varför överväger man egentligen GBY, gastric bypass?

Jag har funderat till och från sista tiden över mina motiv till att göra GBY. Eller ja, det blev ju ingen, men varför ville jag göra en?

Kom på nu att jag måste ringa sjukhuset och ta bort min plats i kön. För ett sådant ingrepp vill jag aldrig göra. Hur som helst.

Men vad gör man? Med explosiv, livsfarlig övervikt, inget man gör verkar hjälpa och pressen av konstant hunger gör att alla föresatser och planer faller ihop som korthus inom loppet av veckor.

Om man jämför alla fördelar med att leva med LCHF är faktiskt det faktum att man slipper hungerkänslor den allra, allra främsta. Jag går inte och lägger mig hungrig och vaknar inte hungrig. Maten smakar gott och numera tar jag det ännu lugnare när jag äter så jag uppnår mättnadskänsla en liten stund efteråt. Det tog ett tag att vänja sig vid det; med kh i maten blev jag ju i princip hungrigare medans man äter tills kroppen slutligen säger stopp.

I alla fall: varför GBY, gastric bypass? Ät 1½-2 dl föda resten av livet och säg nej till kolsyrade drycker i varje form och glöm feta maträtter i allmänhet.

Vad är det man går ned av? *Vad* är det kroppen går ned? Vatten och muskler till stor del. Sedan att musklers förmåga att bränna fett är aningens överskattad, men de 95 kilo muskler jag har "drar" ändå en 800 kcal om dagen. Kroppen drar sig dock inte för att omvandla musklerna till protein för driften om du inte får i dig tillräckligt. Proteinpulver är bara att glömma och muskelförlust är en del av spelets regler blev jag åthutad av en dietist under GBY-informationen på sjukhuset i stan.

Bara risken om ca 30% att du måste göra en operation till är ju avskräckande bara den. Men är feta människor så lata och dumma att de vill ha en quick-fix till allt eller är det ett samhälles krav man förgäves försöker leva upp till och konformera sig till? Eller blir man indoktrinerad att om man är fet så har man inget val. Hur realistiskt är det att gå ned 50-60 kilo? Vilket stöd har man att hämta? Från vänner, familj och samhälle?

Man är ärligt talat rätt ensam om att försöka gå ned. Inte för att man inte har vänner eller familj eller partner utan för att de kan inte gå ned åt en.

Skulle man frågat runt på GBY-mötet om folket hellre skulle valt ett annat sätt att gå ned sextio kilo utan att snöra av magen för livet och inte behöva äta med tesked resten av livet; hur många hade lidit sig igenom alla trista fakta man fick sig till livs? Med risken för att dö på op-bordet, om-operation, depression, reflux etc ad nauseam?

Ett fåtal som kanske visste med sig att enda vägen är ett fysiologiskt "Antabus" som inte tillåter missbruk och man får så obehagliga hjärtklappningar om man missköter sig med maten - dumping.

-Det misstaget kommer NI ALLA ATT GÖRA, SÄKERT MÅNGA GÅNGER TILLS NI LÄR ER, sa Dietisten förresten. Tack, tack för förtroendet.

Se källa:
http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=6632

Citat ur artikeln ovan:
"Ett observandum hos kirurgpatienterna kan vara deras tidigare start av övervikten. De flesta av dem utvecklade sin övervikt under barndomen, och detta innebär att de har en bild av sig själva endast som feta. Det är ett potentiellt viktigt, men ännu lite uppmärksammat, faktum att den feta kroppshyddan i sig kan ha kommit att utgöra en väsentlig del av identiteten [17]. Hos patienter med fetma sedan barndomen finns det ingen annan känd vuxen kroppsidentitet än tillståndet med fetma."

Det här kan vara ett aber, det är bra att sådant också står med. Men det säger mer om den identitet feta gärna tilldelas - än den de helst vill skapa åt sig själva.

In lard we trust.

För att anknyta till något tidigare inlägg

... vill jag på förekommen anledning meddela att LCHF-intresserade varken har intresse av världsherravälde eller åsiktspolisande. Tror jag.

I olika sammanhang har jag stött på intressanta attityder både tysta och explicita värderingar av vad jag och andra som bytt livsstil äter. Själv kunde jag bry mig mindre om vad andra väljer att sätta i sig, men inte mycket mindre ärligt talat, kanskeom jag ville ha receptet förresten.

Skeva ögonkast när man inte äter grönsaker och bara kött och majonnäs i personalmatsalen, smälter ett par Bregottpaket på den halvkassa maten på konferensen. Passar alla former av kaffebröd och ändå går ned i vikt och mår bra. Otäckt.

Om man ger sig in i debatt, blir man sedd som typ scientolog. Ja, nu har jag aldrig varit scientolog eller så, men jag börjar förstå vad för slags motstånd de fajtas mot. Men som sagt, se första meningen och jag tycker heller inte synd om organisationer eller enskilda som får skäppan full av ovett som försöker det ena eller det andra. Däremot ska man som avvikare vara hur tolerant som helst okunnigheten använder metoder som ovan. Otroligt.

Men vissa får en fullkomligt längtansfull och litet skamfylld blick när man talar om vispgrädde och hur gott det är till nästan allt. Det finns hopp. Men för mig och många andra ingår få av bokstäverna som utgör ordet kolhydrater i ordet hopp.

Eller näe inte så få, det ser jag nu, men inte alla i varje fall.

Om jag säger så här då: kolhydrater är inte synonymt med hopp för oss.

Ni fattar.

In lard we trust.

P.s. Drick vatten som bara den, dock.