Den tjocka själen – tankar i september 2010 och i januari 2011

Jag återkommer igen till varför man ska gå ned i vikt; rationellt handlar det ju om att kropp, kärlsystem och leder i synnerhet slits otroligt med högt blodtryck och hög belastning. Vad för slags livsupplevelser kan leda till övervikt, hur traumatiskt måste det inte vara för att den enda passande bestraffningen är att låta sig bli en kedjefånge i sin egen kropp?

En sak jag kommit att tänka på senast under handledning i skolan, är ett begrepp jag tror jag myntat själv. En tjock själ. Nu ser jag vid googling att det ibland kommit upp på ett par bloggar utan att någon utvecklat uttrycket, jag kan inte minnas exakt när jag först tänkte i den banan. Men det handlar delvis om ett par glasögon och ett par öronproppar som begränsar de budskap du kan ta till dig och budskap du kan säga ut, främst om dig själv i relation till andra.

Det verkligt ledsamma med den extrautrustningen är att den en dag sitter där, plötsligt ser du inget annat än en värdelös kropp, hör inget annat än dina insignifikanta tankar observerar inget annat än omvärldens nedvärderande blickar och åsikter. Och du kan inte minnas hur det en gång var att vara fri. Friheten från att känna att du måste vara på ett visst sätt och inte behöva döva dig själv för att du inte orkar leva upp till det, med följden av att din livssituation försämras av det du tar till för att bedöva dig. Mat, alkohol, shopping eller vrede you name it.
Men bara för att det är självmedicinering betyder det inte att du aldrig får diabetes typ II och förstör din kropp, inte att du inte blir alkoholist eller inte att du inte rusar fram mot den ekonomiska och emotionella konkursen.

Organismen gör vad den måste för att stå ut, även om det den måste göra för att stå ut har rötter i något annat; tar sig ett uttryck som inte är problemet utan ett symptom. Men blir ännu ett problem. Två till priset av ett, så att säga.

På ett sätt kan jag tycka att KBT*) är en rätt cynisk hantering; snabba, korta behandlingar och snabbt åtgärdande av felaktiga tankefel. Tanke – känsla – handling. Verkar ju rimligt att angripa problemet på det sättet, påverka handlingarna.

Men.

Varifrån kommer nu dina tankar? Tankarna om dig själv och dina handlingar, dina tolkningar av andras tankar och handlingar? Rimligen är det få människor som har sådan koll på känslolivet att de proklamerar att ”nu ska jag äta mig till grav fetma för att jag har så dålig självkänsla”. Fastän såväl tanke, känsla som handling finns med i det uppsåtet verkar det världsfrånvänt. För varför skulle du äta dig till fetma för att besvara dina egna känslor kring din usla självkänsla? Det hjälper ju inte. Men det betyder inte att det inte gör jobbet med att få den dåliga självkänslan att hamna i skuggan – haha – av din kalaskula.

Bara du visste om att det handlade om det orsakssambandet. Poängen med detta långa inlägg kan vara att övervikten inte automatiskt slutar kasta sin skugga, bara för att du går ned i vikt. Att banta sin själ kan sägas vara en metafor för att öppna sin ryggsäck med livshistorien i, gå igenom handlingsmönster, självbilder och identitetsegenskaper du inte längre känner är dina egna och lägga de åt sidan. Efter att ha granskat de, med eller utan handledning. Men de var en del av dig en gång, så tryck de till ditt bröst en sista gång och säg:

Adjö.

In lard we trust.

*): Kognitiv beteendeterapi

Att GBY eller att inte GBY?

Ett tänkvärt och inlevelsefullt inlägg kom händelsevis samma dag - idag! - som jag förde en ganska lång konversation med en bekant som berättade att hon överväger en GBY. Angående mitt gamla inlägg:

http://ettliveftere.blogspot.com/2009/09/varfor-overvager-man-egentligen-gby.html

har det starka drag av skröna, vad gäller bland annat teskedsmatning efter den första tiden efter op och kolsyrade drycker. Det är jag faktiskt glad över både att jag hade fel och att någon påpekade detta. Rättelse skall vidtagas å det snaraste.

Varför, var min spontana fråga. Alltså till min bekanta. Den personen har sett mig förlora en hel del i vikt och fått ta del av den faktiska klassresan en rejäl viktminskning innebar för mig. Vederbörande är även förtrogen med mitt tillvägagångssätt; LCHF. Efter att ha provat "allt" *) har nu vägs ände nåtts; dags för GBY. Litet så i alla fall gick resonemanget. Vi diskuterade matvanor och hon äter som folk gör mest, hemlagat, matlådor och hämtsallader. Med kanske ett enda litet, eller ja, ganska stort undantag; ett högt och ständigt godisintag.

Till sist har (bland annat) denna vana lett till en övervikt som blivit begränsande på flera sätt; dels fysiologiskt men också i utövandet av såväl sitt yrke som det stora intresset i livet. Utseendet lär ju inte förändras nämnvärt menade jag på; GBY eller vad som helst kan ju kallas viktminskningsstrategier – inte gör-om-mig-strategier. Utseendet var hon nöjd med, med rätta.

GBY kan ju kallas för quickfix; under min LCHF-resa i livet har jag stött på en del personer med såväl lyckade som mindre lyckade ingrepp bakom sig. De har varit vänliga och förtroendefulla att berätta om hur det gick, de utsagorna har delvis ändrat min syn på GBY som livsstilsingrepp. Men epitetet quickfix känner jag är rätt så anknutet i min värld till GBY och liknande grejer; det adresserar inte det som ledde till problemet med att äta sig överviktig. Bara vad problemet ledde till, övervikt. Risken är att beteendet överätande, när det inte är möjligt längre, kan kanaliseras på andra sätt till exempel alkoholintag.

GBY är ett enormt ingrepp, där mycket kan gå snett, flera omoperationer är vanligt liksom klinisk depression. Men huvudproblemet är att lika litet som LCHF ändrar din insida gör GBY eller något annat det alldeles av sig självt. Min anekdotiska erfarenhet av GBY är att GBY till sist tycks ha blivit en "nödutgång" för de personer som jag talat med. För vad är egentligen viktökningen ett uttryck för? Det finns lika många berättelser som individer med viktproblem, den saken är klar. Det kom jag på idag under samtalet, hon jag pratade med tyckte det var en rätt passande liknelse. Frågan är vart nödutgången leder ut någonstans; ut på mittfilen på E22? GBY är inte ett tecken på svaghet eller karaktärsbrist, men det är bokstavligt och bildligt en återvändsgränd vad gäller din kropp och ditt inflytande över den. Den blir aldrig densamma, på gott och ont. Min spontana teori är att det även under GBY, blir möjligt att nå insikt om varför man använde mat destruktivt. Men jag är glad att jag slapp ta den farliga och slitsamma omvägen.

För jag kan ju blaja om att min övervikt bara handlade om hunger och att jag till sist funnit ett sätt att äta som gör mig ohungrig. Men det stämmer inte i bemärkelsen att det är enda och hela bilden, maten hade blivit en följeslagare att luta sig mot i vått och torrt. Det fanns alltid en anledning till att äta; ledsen, glad eller för att fira you name it. Jag har aldrig varit för sjuk eller för ledsen för att äta – eller ohungrig. Det tillståndet hjälper inte LCHF mot, den känslan är ett uttryck för något annat i mig. En historia som börjar med en tjock själ.

Men LCHF gav mig sinnesro att tänka och det ledde till ett mod att inse att saker måste förändras, men utökade även mitt perspektiv på saker som blivit möjliga att förändra men jag innan hållit för omöjliga; varför var det så?

Den svaret slipar jag på ännu, kommer nog göra det hela livet. Men utan vilja till förändring kan du inte förändras i grunden, det blir bara att fixa till utanverket.

Men:

Du duger, du duger precis som du är. Det måste du lära dig att tro på, för det finns så många som är beslutsamma i att ge dig känslan av motsatsen. Den känslan leder till tankar som leder till handlingar som inte är bra för dig. Inom KBT-litteraturen används uttrycket tankefel som låter ganska normativt, men handlar om tankebanor, falska antaganden och föreställningar som får menlig inverkan på individens försök att leva sitt liv rätt med utfall den önskar sig.

In lard we trust.

P.s. Ringen är ju för stor nu förresten, tappade den nästan på Willys, får snickra till den i Egypten.

*): Utom LCHF

Att få beröra

Hur berör man någon? Får jag begära att få beröra någon? Under min tid inom LCHF har även argumenteringen om och reflektionen kring livet tagit fart på andra områden.

Ett säkert kort jag har, är att vara ärlig. Det är inte alltid uppskattat, ibland är det en källa till strid och tvedräkt; men man berör alltid. Den som rörs kanske inte tänker på det medvetet, men det är svårt att värja sig mot. I bemärkelsen tänka bort helt, för inget i livet går dig egentligen förbi.

Bara vanan, erfarenheten och övertygelsen om att du sett allt och vet allt du behöver lära dig kan skymma din sikt. Det vill säga du själv.

Minns du hur något skymde din sikt och varför? Vad kan skymma och tynga dig som du vill se förbi?

In lard we trust.

Sista tankarna för idag, inlägg II

Jag reflekterade mellan skillnaden på att lyckas gå ned i vikt och att verkligen stanna nere i vikt med alla de livskurs- och livsstilsändringar det förändrade tillståndet faktiskt behöver medföra. 

Inspiration i sig, kan leda till viktminskning; att börja ett nytt liv låter dig också stanna nere i vikt. 

Vid mediala uppföljningar (som inte ska tolkas på annat sätt än anekdotiskt) av exempelvis tidigare årets viktväktare är det inte direkt alla som har behållit den kropp de genom slit och släp återfått. Och då är det bara dessa som kommer i fokus; alla VV-medlemmar som gått ned och upp ännu mer är anonyma massor. Såklart finns det folk som lyckats behålla vikten med VV-regimen; men det är liksom ingen affär långsiktigt.

Ja, jag är i alla fall en av de som gått upp allt jag gick ned och mer därtill, for good measure. Min konsulent ville nominera mig till årets viktväktare på den tiden det begav sig. Nej tack, svarade jag: 

-Stå där som ett cirkusdjur i mina gamla kläder, glöm det. 

Se där, redan då fattade jag något jag sedan borde ha mints *).

Mints? Ja, faktiskt, sällan det skrivs.

Ett par viktiga frågor (frågor av vikt, haha) nu: 

Lever du det liv du får, eller det liv du vill ha?

Vågar du fråga dig själv det, sitter olyckan i fettet som är hindret för ett BMI på 24? 

Vågar du sedan formulera dig ärligt och också lyssna på svaret?

Vad gör du om du lever ett liv du inte vill ha?

---------------------------------------------------------------------------------

Först behöver du bestämma dig för för vad det är för liv du vill ha. Är det stora olikheter mellan det du har och det du vill ha; vad kan ändras och vad vågar du börja ändra? Allt som sker stort, sker smått.

In lard I trust.

Förlåt dig själv för dina fel och brister, känn tacksamhet för att du lever och har ett hem - ni som har det.

P.S. Fy fasen, jag hittade en bild på mig från min dotters femårsdag. Jag funderade knappt över om det var ett liv jag ville ha. Men det var det, i de viktigaste sakerna.
De viktiga grejerna har jag inte förlorat ur sikte och har kvar.

*) = Vad borde jag ha mints? Min känsla av värde, varför jag var och är värd att må bra.

Jag är tillbaka.

Har varit en hel del sista tiden; tenta, sjukdomar och annat mög som det sägs ibland här nere. Jag har börjat fotografera, debattera igen på diverse obskyra forum samt städat ur en nattduksbordslåda. Känsliga läsare varnas.

Vad man gick med på förr i världen.

Hittade händelsevis en snarkskena och några snarksprayer. Fy tusan, snarkskenana hjälpte till att börja med inte och så sabbade den ett gäng tänder också, dyrt att vara fet och ha sömnapné. Nu hjälpte det att hålla sig hjälpligt i form, så till den milda grad att apnéerna låg inom normalspektrat. Tyvärr sov jag inte bättre för det och det slutade med att jag flyttade in i mitt arbetsrum och låg där något år, eller två. Minns inte.

Nu köpte vi en fin dubbelsäng-ram och satte ihop den. Rätt mysigt att sova ihop med någon. Ja, eller några då, katterna vältrar sig över hela min sambo, plus att hon snarkar (!) numera.

Det är verkligen otroligt vad det har satt sig hos aldrig annat än normalviktiga att kaloriunderskott är enda vägen till viktminskning. De *hör* inte ens annat. Till exempel:

Jag:

-Jag har gått ned i vikt genom att äta bra fett, skära ned nästan helt på kh och äta mycket och bra proteiner, ingen kaloriräkning över huvud taget.

Åhörare:

-Jo, man blir ju så less av att äta fett bara så din viktminskning handlkar ju bara om att du har tröttnat på att äta och faktiskt äter färre kalorier.

Jag:

-Jag har gått ned i vikt, över 30 kilo, men ligger fortfarande på BMI 35+.

Åhörare:

-Fy fan vad äckligt fet du måste vara, du har 40 kilo till till BMI 25.

Jag:

-Det är ditt problem vad du anser andra ska väga och hur överviktiga ska underkasta sig din "expertis".

Åhörare:

-Men du måste ju ha diabetes när du väger så mycket, hjärtsjukdomar you name it!!1!!1!

Jag:

-Har aldrig haft diabetes eller början på diabetes, ens på min högsta vikt.

Åhörare:

-Men det är inte normalt att väga sådär mycket! Diabetes är farligt!

Jag:

-Det är det nog, men jag intar väldigt få kh plus att jag motionerar regelbundet, cykling, löpning (nåja snart kan man kalla det för löpning) och styrkelyft.

Åhörare:

-Men fy f*n vad äckligt, 133 kilo?

Det brukar bli det här spåret när de märker att man inte direkt tar åt sig vad gäller anonyma trolls ryggmärgsreaktioner och framför allt förklarar att "så här är det, det du vet gäller inte mig, och gäller troligen inte ens dig själv".

Jag är här, med mina 133 kilo, snart 132 kilo.

Jag är en människa, det är du med, åhörare - men jag försöker inte ta det ifrån dig. Bara fråga varför du försöker behandla mig som en andra eller tredje klassens medborgare.

ILWT.

Period.

Har kastat om lite, tagit väck ägg och grädde ett par veckor. Det har varit hungriga veckor kan jag säga. Känns som om jag börjar gå nedåt igen. Nu ska jag introducera det så sakteliga när jag tränar desto mer.

Kul att knäcka VV-vikten till sommaren.

VV-vikten? Det lägsta vikt jag nådde med VV innan jag tog sats mott fett-stratosfären.

123 kilo för de som undrar. *)

Har ni läst deras senaste kampanj? Lokalradion hade ett inslag med årets viktväktare, fy tusan. Asså, inte viktväktaren själv men hela upplägget. Ställa upp som ett cirkusdjur på scenen med sina gamla kläder.

Näe.

Evil empire har många agenter.

"Gör dig redo för beach 2010 och 2011 och 2012 och ..."

"njut av livet och nå långsiktiga resultat!"

Nu heter det pro-points.

Jag tror jag ska dra dit på ett möte och käka fläskvålar med smör under tiden. Á la Hipp Hipp, ni vet.

Tyvärr har jag ledsnat på ICAs, Netto har toppensvålar ska kolla det i helgen.

In lard we trust.

*) = Ni andra fick informationen på köpet.

Cleaning out my closet ...

Ja, det ena eller det andra? Jag har varit på flera platser och allt har jag testat, nästan.

Fann händelsevis ett par saker jag tänkt att spara, men nu när jag hittade de igen, nästan samtidigt blev det viktigt att försöka formulera ett par tankar kring detta bloggen till viss del handlar om.

25 kilo på VV kändes inte som något verkligt åstadkommande, min VV-person var mer exalterad än jag själv och ville att jag skull anmäla mig till årets viktväktare. Då tyckte jag och tycker än, att det var ett sådant spektakel där jag inte tänkte ställa mig på en scen i mina gamla kläder som ett annat cirkusdjur.

Nej.

Diplomet på bilden är mitt personliga och det är daterat juni, 2004.

Tyvärr gick jag av olika anledningar upp de 35 kilo jag minskade med VV under loppet av ett par år och i oktober 2008 vägde jag till sist fantastiska (ni fattar) 163 pannor. När jag började VV år 2004 vägde jag utan en särskilt muskelbemängd kropp 159,6 kg. Det var mycke tungt, allt knakade i kroppen kändes det som, på den tiden rökte jag dessutom och hade umgåtts rätt flitigt med alkohol i många år. Alla mina värden, de jag vågade mig på att mäta i varje fall, inklusive sömnapnévärdena på en sömnutredning antydde - nej förresten, skrek - att min kropp var väg utför.

I hög hastighet.

Det som ligger till vänster, inte ringen, är en manual från Vitaklinikerna. Där det beskrivs hur ett liv utan magsäck ska gå till och konvalescentperiodens olika tvång. "Min behandlingspärm".

Osäker på hur mycket jag får återge nöjer jag mig med ett kortare citat om gastric bypass:

"[operationen] är en av de mest effektiva behandlingsmetoderna mot obesitas. Den nya konstruktionen i magen gör att du äter mindre och födovalet blir sundare. Du kommer inte må bra av mat rik på fett och socker, suget efter detta kommer minska." Kan någon säga aversionsterapi?

Det ordineras även ett proteinintag på 1,5 g / kilogram kroppsvikt samt 3-4 tillfällen med minst en timmas motion i veckan. Detta på en näringsintag på drygt 1200 kcal per dag. Det blir inte mycket muskler kvar efter ett halvår med denna regim, om man hade muskler till att börja med då.

Det spelar ingen roll med muskelförlusten fick jag veta på den information jag gick på, det är även inte tillåtet att äta proteintillskott för att lindra detta fenomen. Den smällen får man ta.

Jag är extremt lättad att jag inte är där idag.

Men:


Så det så.

Ringen är en gåva från min sambo och är tillverkad av Anton på:
http://soliddesign.blogg.se/index.html

Ny-gamla bekantskaper

Två personer i min klass på skolan har gått ned riktigt mycket i vikt, vi har fört öppenhjärtiga samtal om hur och varför och det har varit en bra grogrund för olika former av reflektioner kring ibland nödvändig viktförändring.

Nej, ingen har använt LCHF men båda kände till den. En har en sambo med svår värkproblematik som lindrats väsentligt efter kostomläggning. Anekdotiskt, visst men tillräckligt många anekdoter blir något. Ena tog förresten sibutramin och den andra gjorde GBY.

Själv stampar jag lite, längtar efter lite barmark som man kan springa på. Känns som om det sätter av snart med viktnedgången igen.

Hade litet "fruktvecka" här, med sushi ena dagen och en croissant med nutella och björnbärsmarmelad andra dagen. Det var väl hyggligt gott, men inget sug efter mer. Mättade litet dåligt med sushi, men känslan är fin.

Förresten blev hälsokontrollen av, 120/80 blodtryck och blodvärden rapporteras på fredag. Har tidigare resultat från för två år sedan, kan bli en skillnad.

In lard I trust.

I alla fall:

Kan man verkligen gå ned av att man tror på att man kommer gå ned i vikt? Vad kommer först, hönan eller ägget liksom.

Övervikten kommer faktiskt efter normalvikten, är stadiet efter alltså. En tröst är alltså att vi alla varit i varje normalviktiga någon gång i livet. Vad är det man inte låter sig minnas med den tiden?

Jag tyckte inte det var särskilt juste att vara normalviktig första gången jag blev det i vuxen ålder. Det berodde nog mest på att jag inte tänkte på hur skillnaden var. Kanske för att jag inte gick ned "så mycket" då. Kanske 20-25 kilo, på nio-tio månader. Kanske för att jag inte hade någon särskild föreställning om mitt eget värde. Ja, det var nog en stor faktor.

Vad är normalt förresten? Om det är att vara som folk är mest, börjar "överviktig" bli normalt. Det är viktigt att tänka på, för det är inte säkert det är normala människor som satt upp normen.

Jag tycker det är normalt att försöka tänka på miljön, mina medmänniskor och prioritera lycka framför rikedom. Det är normalt - för mig - att sträva efter att behandla alla jag möter som tänkande människor och inse att alla har vi många gemensamma uppbyggande drivkrafter och att ett bejakande av de drivkrafterna hos sig själv och andra leder till en bättre tillvaro för en liten stund. Varenda gång.

Hur som helst.

Jag hade glömt känslan av att känna min kropp glida under tyget när jag rör på mig; efter nästan ett helt liv har jag inte kläderna på, jag är *i* de. Jag hade glömt känslan av löpstegets löftesrika acceleration. Glömt.

Jag försöker förlåta mig själv för allt jag glömt och vara glad för hågkomsten.

Jag upptäckte ett liv utan hunger.

In lard we trust.

Andra "snabba" åtgärder

Det är tydligt att mina personliga reflektioner kring övervikt; åtgärder, ändamål och överväganden är något man kan diskutera med många andra.

Nyligen skrev jag i en tråd på ett forum där trådstartaren har ett uppfattat problem med ett gäng överviktskilon och frågar om ett läkemedel som heter Reductil. Vederbörande har provat allt utom GBY och Reductil då.

Jag har ju själv till sist tvingats tänka över min övervikt på ett reflekterande sätt och kommit fram till olika faktorer som bidragit till tidigare misslyckanden, dvs viktuppgång efter diet. Den aktuella viktnedgången har ju hjälpt såklart, annars hade jag inte haft annat än misslyckanden att dväljas över.

Saker jag har försökt (och kommer försöka) inventera här under skrivandets gång:

• Självbild
• Självförtroende
• Särbehandling
• Motivation
• Filosofi kring lyckade livskursändringar
• Uthållighet
• Hunger
• Psykologiska faktorer
• Salutogenes

Varför blir man egentligen överviktig? Vad är det för mekanismer som sätts ur spel så att man kan göda sig till de milda grad att man får svårt att gå på toaletten en gång? Vad är det som gör en sådan konstitution så aggressionsframkallande hos många normalviktiga med sunda åsikter?

Jag vill göra gällande att som man behandlar en grupp man verkligen tycker avviker mot normen, så behandlar man alla man inte tycker passar in. Bara på olika sätt med olika publik.

Mer i eftermiddag.

Du klentrogna, du klentrogna!

Ja, det är bättre med matförgiftningssviterna, tack.

Dock är kostmängdsintaget starkt nedsatt, ska bli intressant att se hur det påverkar viktkurvan. Fast hungrig är jag inte!

Hur som helst.

Satt idag på jobbet, hon som pikade mig hårt för mitt onyttiga matintag slevade i sig en Findus Wärdshus. Fy tusan. Då skulle hon fått höra; det dääär kan inte vara nyttigt!!!

Men det är intressant att se folks ofrivilliga reaktioner, för idag åt jag en 190 g Scan bistroburgare med 94% kött utan E med en bra sväng prästost på och en tomat faktiskt, har saknat tomatsmaken. Det syntes att en av mina medarbetare insett att jag gått ned en massa.

På att äta fettiga burgare med en massa smält OST!

På att äta STEKTA ägg, med en MASSA Bregottpaket på! *grimasera*

Det är hårt. Men hon är väl BMI 21 typ. Indoktrinerad kanske, eller vad vet jag, men hennes minspel kunde hon inte riktigt hålla i schack.

Men ni vet ju:

Det är FINT att vara smal i Sverige. Ni vet, FINT som i medelklassigt och överklassigt. Det är en dygd (FINT) att kunna "hålla på sig" och vara tillräckligt "viljestark" och svälta sig och "tämja kroppen" efter sin egen "vilja". En klassmarkör, men bara med de rätta kläd- och accessoarattributen.

Snart blir väl benskörhetsdebut på 40-årsdagen en klassmarkör det också. Men bara om du är smal, då. Håhåjaja.

EDIT: Då kan ni ju räkna ut vad det är att vara fet. Förresten.

In lard thee shalt trust.

Märkte ni att citationstecknen runt svälta sig saknades? För det är inget man går ut med. Har litet trista konnotationer. Att man måste svälta för att bli en del av ätablissemanget.

Ätablissemanget, det var här ni läste det först. Kom ihåg det. Jaja, det finns en vitsig f.d. (?) restaurang som heter ätablissemanget-någonting, men de vill jag inte beslå med kassa kostrekommendationer. Sådär automatiskt i varje fall.

Trust.

Lard.

LCHF-uppföljning

Det hade jag inte, blivit yngre*) alltså. Men fettprocenten hade sjunkit litet mer än två procentenheter och nu är jag nere under 140 kg. Nya löparskorna väntar i garderoben med nya strumpor. Det känns bra att ha ett mål med viktnedgången annat än att leva längre och bara gå ned i klädstorlekar.

Långt samtal igår hos min LCHF-person, vi diskuterade bland mycket annat vad att göra efter träningspasset (ta 30 g protein och en liten banan) och vad jag har för slutmål med LCHF (125 kg ca). Motivationsmässigt kan jag nog äta LCHF hur länge som helst om så bara för att slippa hungern.

4 oktober förra året vägde jag 163 kilo med ett allmäntillstånd totalt på väg att spiral out of control, GBY kändes som min enda utväg.

4 oktober år 2009 vägde jag 20 kilo mindre och livet känns lättare. Olika grejer som har varit jobbiga den här hösten hade varit ännu mycket svårare att klara med ytterligare två ölbackar att bära på.

24 kilos viktnedgång tills igår, är alltså 12 sockerpaket, var tusan har de suttit?! Fast det är klart, nu känns det ju i varje fall var resten sitter om inte annat. Eftersom det peppar, peppar går av sig självt med viktminskningen så länge jag kör strikt med LCHF behöver jag inte motivera mig själv på samma sätt som innan jag satte igång.

Motiverad till förändring är jag ännu och än viktigare: var jag redan innan LCHF. Det är ett egenvärde med en normalviktigare och starkare kropp, men nog känns det konstigt att komma tillbaka till kroppsformen och orken jag hade som 24-åring. Tom kläderna från den tiden börjar gå att knäppa igen och det känns troligt att de kommer sitta rätt ok till våren. Men det är ju inte för att kunna ha 14-15 år gamla kläder man går ned i vikt en massa, liksom.

Men hågkomst kan vara kraftfullt, på ett sätt blir det som en tidsresa, older and improved liksom. På nästan alla tänkbara och otänkbara sätt hade jag hellre varit så som jag är idag när jag var 24 men jag var väl helt enkelt inte färdig då.

Jag får fundera över vad den tappade vikten kan göra för mig.

Det blir faktiskt en hel del mera bekräftelse för mig som man, det är rätt trevligt ibland. Men den största fördelen att jag känner att jag kan bedriva nästan vilken motionsform som helst och att jag känner mig 10 år yngre, det blir till ett mindre livsstilsbyte eller i varje fall en livsstilsutökning. Det var ju gott och väl femton år sedan jag kände mig så här.

Prioriteringar, prioriteringar.

But:
In lard we trust.

P.S.: Alla - ännu - överviktiga LCHF-are därute: var modiga att äta strikt även framför andra eventuellt trångsynta normalviktiga. Det är bra för självkänslan och är ofta en riktigt bra grund för ett initierat samtal om kosten och vad andra människor tror de lärt sig om vad och hur man skall äta.

Egen erfarenhet::

http://ettliveftere.blogspot.com/2009/10/en-lunchupplevelse.html

*) metabol ålder

Snuttefilt - här är en insikt som heter duga

Jag tror jag har kommit på varför de som får höra om LCHF både de som skulle kunna behöva hälsovinsterna och de som inte tror sina öron; har för problem med att ta till sig budskapet.

Nu, ju längre jag kommer in i livsstilen, inser jag vilken enorm snuttefilt allt ätande i tid och otid verkligen är! Jag satt och funderade på Annikas föredrag i förrgår kväll och plötsligt förstod jag - tror jag.

Om jag går till min egen upplevelse är den största befrielsen avsaknad av hunger. Men också upplevelsen av att det är mer eller mindre ett halvtidsjobb att sitta och fundera och planera nästa mål/fika/mellis/whatever. Nästan alla människor jag jobbar med har med sig två uppsättningar fikatillbehör plus nån frukt efter maten och i stort sett varje gång jag sitter med är det godis till kaffet eller så har någon bakat. Vilken tid det tar, allt det där.

För innerst inne, hur många vill göra avkall på allt snaskande även om det är till priset av deras egen hälsa??? Så sägs det att LCHF inte kräver någon karaktär, otroligt. Där sitter jag med min släta kopp kaffe fikarast in och fikarast ut och bara deltar i samtalet. Eller parerar tjuvnyp rörande min lunch ;) Så skönt att bara vara och slippa bli påmind om att hungern kommer som ett brev på posten, ni fattar som posten var förr, om man inte drar i sig ett mellis halvannan timme efter senaste måltiden.

Det är en monumental insikt, det här. Det är mysigt att stoppa i sig grejer i tid och otid, och med högkolhydrat blir det snart sagt nödvändigt. Man lever för att äta istället för äta för att leva.

Det här lät bättre när jag funderade över det; men dels låter LCHF för bra för att vara sant och vissa kanske inte uppnår precis alla tänkbara hälsovinster i alla lägen. Men man måste göra slut med frosseriet eller myset eller fikat eller vad man nu kallar det.

Det är nog svårast, för ger du kroppen vad den vill ha så inser du att allt ditt tidigare godisproppande i stort sett kan tolkas som ett enda maniskt överröstande av vad din varelse behöver för att du ska må bra.

Visst.

Alla mår inte kass eller får Typ II av kolhydraterna, men många gör det.

Vi behöver inte lägga ned en massa tid och energi på att äta, planera ätandet och parera hungern. Det kan ge en tomhetskänsla, för vad gör du av med all tid du brukade äta?

Upptäck litteraturen eller din sambo eller vad tusan som helst, nu är du fri!

In lard we trust.

Gammal kärlek rostar aldrig (tydligen)

Prinsesstårta var gott ännu! Fast stans dyraste konditori kör väl i viss utsträckning med äkta grejer. Litet halvt less på kött just nu. Ska göra Airams jordnötssås snart igen, litet nytändning. Kalkon till och mmm ... Gjorde kalasdressingen, den var grymt vitlökig, sämre hälften klagade järnet. Ska kanske skära ned litet nästa gång, men vitlök är ju nyttigt egentligen.

Nästa projekt blir att göra majonnäs själv, men vad gör man av alla äggvitor? Gör Steviamaränger? Hmm, decisions, decisions.

Varför överväger man egentligen GBY, gastric bypass?

Jag har funderat till och från sista tiden över mina motiv till att göra GBY. Eller ja, det blev ju ingen, men varför ville jag göra en?

Kom på nu att jag måste ringa sjukhuset och ta bort min plats i kön. För ett sådant ingrepp vill jag aldrig göra. Hur som helst.

Men vad gör man? Med explosiv, livsfarlig övervikt, inget man gör verkar hjälpa och pressen av konstant hunger gör att alla föresatser och planer faller ihop som korthus inom loppet av veckor.

Om man jämför alla fördelar med att leva med LCHF är faktiskt det faktum att man slipper hungerkänslor den allra, allra främsta. Jag går inte och lägger mig hungrig och vaknar inte hungrig. Maten smakar gott och numera tar jag det ännu lugnare när jag äter så jag uppnår mättnadskänsla en liten stund efteråt. Det tog ett tag att vänja sig vid det; med kh i maten blev jag ju i princip hungrigare medans man äter tills kroppen slutligen säger stopp.

I alla fall: varför GBY, gastric bypass? Ät 1½-2 dl föda resten av livet och säg nej till kolsyrade drycker i varje form och glöm feta maträtter i allmänhet.

Vad är det man går ned av? *Vad* är det kroppen går ned? Vatten och muskler till stor del. Sedan att musklers förmåga att bränna fett är aningens överskattad, men de 95 kilo muskler jag har "drar" ändå en 800 kcal om dagen. Kroppen drar sig dock inte för att omvandla musklerna till protein för driften om du inte får i dig tillräckligt. Proteinpulver är bara att glömma och muskelförlust är en del av spelets regler blev jag åthutad av en dietist under GBY-informationen på sjukhuset i stan.

Bara risken om ca 30% att du måste göra en operation till är ju avskräckande bara den. Men är feta människor så lata och dumma att de vill ha en quick-fix till allt eller är det ett samhälles krav man förgäves försöker leva upp till och konformera sig till? Eller blir man indoktrinerad att om man är fet så har man inget val. Hur realistiskt är det att gå ned 50-60 kilo? Vilket stöd har man att hämta? Från vänner, familj och samhälle?

Man är ärligt talat rätt ensam om att försöka gå ned. Inte för att man inte har vänner eller familj eller partner utan för att de kan inte gå ned åt en.

Skulle man frågat runt på GBY-mötet om folket hellre skulle valt ett annat sätt att gå ned sextio kilo utan att snöra av magen för livet och inte behöva äta med tesked resten av livet; hur många hade lidit sig igenom alla trista fakta man fick sig till livs? Med risken för att dö på op-bordet, om-operation, depression, reflux etc ad nauseam?

Ett fåtal som kanske visste med sig att enda vägen är ett fysiologiskt "Antabus" som inte tillåter missbruk och man får så obehagliga hjärtklappningar om man missköter sig med maten - dumping.

-Det misstaget kommer NI ALLA ATT GÖRA, SÄKERT MÅNGA GÅNGER TILLS NI LÄR ER, sa Dietisten förresten. Tack, tack för förtroendet.

Se källa:
http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=6632

Citat ur artikeln ovan:
"Ett observandum hos kirurgpatienterna kan vara deras tidigare start av övervikten. De flesta av dem utvecklade sin övervikt under barndomen, och detta innebär att de har en bild av sig själva endast som feta. Det är ett potentiellt viktigt, men ännu lite uppmärksammat, faktum att den feta kroppshyddan i sig kan ha kommit att utgöra en väsentlig del av identiteten [17]. Hos patienter med fetma sedan barndomen finns det ingen annan känd vuxen kroppsidentitet än tillståndet med fetma."

Det här kan vara ett aber, det är bra att sådant också står med. Men det säger mer om den identitet feta gärna tilldelas - än den de helst vill skapa åt sig själva.

In lard we trust.

Brevet från LCHF-land - De ohungrigas trosbekännelse

Kan rekommendera hugade att ta kontakt med en LCHF-terapeut, eller vad man ska kalla de. Hade det inte varit för kickstarten vi fick, jag och min sambo som inte bara täckte hur och när utan också varför, hade jag kanske (läs: nog) inte suttit här och skrivit.

Dels har LCHF-personen ofta tillgång till rätt mycket mer sofistikerad utrustning*) än man har i badrummet dels kan man ibland behöva råd och dåd.

Men det är klart, ett måttband, en våg (kanske) och en del djävlaranamma kommer man också långt med.

It works if you work it, so work it you're worth it sägs det inom en annan världsomspännande rörelse. Kan appliceras på alla former av överbruk och varför man kan få ett bra liv med måttlighet.

Nog med aforismer nu. Hitta ett sätt att leva du kan tro på, som inte skadar dig själv eller dina kära, skriv en bok om det dra dig tillbaka rik.

Min bok kan heta:

Kebabdieten - utan steg till frihet

Peace och sov gott alla ohungriga; ni andra ta en kvällsmacka =)

*) : man kan stå ut med att inte ha sjunkit mycket i vikt om fettprocenten sjunkit ett par hack.

För att anknyta till något tidigare inlägg

... vill jag på förekommen anledning meddela att LCHF-intresserade varken har intresse av världsherravälde eller åsiktspolisande. Tror jag.

I olika sammanhang har jag stött på intressanta attityder både tysta och explicita värderingar av vad jag och andra som bytt livsstil äter. Själv kunde jag bry mig mindre om vad andra väljer att sätta i sig, men inte mycket mindre ärligt talat, kanskeom jag ville ha receptet förresten.

Skeva ögonkast när man inte äter grönsaker och bara kött och majonnäs i personalmatsalen, smälter ett par Bregottpaket på den halvkassa maten på konferensen. Passar alla former av kaffebröd och ändå går ned i vikt och mår bra. Otäckt.

Om man ger sig in i debatt, blir man sedd som typ scientolog. Ja, nu har jag aldrig varit scientolog eller så, men jag börjar förstå vad för slags motstånd de fajtas mot. Men som sagt, se första meningen och jag tycker heller inte synd om organisationer eller enskilda som får skäppan full av ovett som försöker det ena eller det andra. Däremot ska man som avvikare vara hur tolerant som helst okunnigheten använder metoder som ovan. Otroligt.

Men vissa får en fullkomligt längtansfull och litet skamfylld blick när man talar om vispgrädde och hur gott det är till nästan allt. Det finns hopp. Men för mig och många andra ingår få av bokstäverna som utgör ordet kolhydrater i ordet hopp.

Eller näe inte så få, det ser jag nu, men inte alla i varje fall.

Om jag säger så här då: kolhydrater är inte synonymt med hopp för oss.

Ni fattar.

In lard we trust.

P.s. Drick vatten som bara den, dock.

Liten kvalitativ studie, asliten faktiskt. Men relevant.

Intervju med en LCHF-försöksperson. Han är 38 år, har en historia av jojobantning och mer eller mindre ständig hunger. Inga blodsockerproblem eller någon blodtrycksproblematik. Dock en övervikt som med åren blivit alltmer uttalad, personen har bestämt sig för att informera sig mer om LCHF efter kontakter med vänner. Idag går han på högskola sedan flera år och just nu praktiserar han inom offentlig förvaltning en bra bit hemifrån på morgnarna, resan sker med cykel.

Intervjuaren, medelålders socionomstudent.
-Hej!
Informanten, 38 årig högskolestuderande med ett psykologiintresse.
-Hej, det var länge sedan! Kul att se dig!
-Tack, tack, detsamma får man säga. Det var ju ett tag sedan nu, eller hur?
-Jo, vi sågs ju senast den 21e juli. Det var ju då du hade beslutat att ta kontakt med en LCHF-handledare, inte sant?
-Ja det var dags för förändring och en del information hade legat hos mig och mognat kan man säga. I förra våras träffade vi vänner till min sambo, där tjejen frågade om kostvanor och sådant appropå inget särskilt. Jag minns inte hur vi kom in på det, men jag minns att hon pratade om att äta bacon, ägg och korv till frukost. Och gå ned i vikt på det. Osannolikt tyckte jag, min sambo vägrade tro på det och eftersom även jag var tveksam blev det inget av det hela utom att jag lånade Sten Stures bok; som naturligtvis blev liggande.
-Det var väl synd? Att du inte läste den, menar jag?
-Det kan man väl lugnt säga, men bättre sent än aldrig. Att bara läsa boken är osäkert om det hade gett mig insikten och tron att det här är något jag kan tro *på*. Fast Sten skriver samma sak, att LCHF var något han kunde tro på, läste jag nyligen mycket senare.
-Hur började du med LCHF? Eftersom du inte läst upp dig på bloggar och så?
-En kvinna som heter Nicole hade vi telefonkontakt med i min sambos väninnas regi och efter ett introduktionssamtal per telefon beslöt vi oss för att "prova".
-"Prova"?
-Jo, för att det är lätt som oinvigd eller vad man ska kalla det, att tro att LCHF är en diet eller ett gäng lättköpta slogans på glättat papper med en massa kuponger att klippa ut.
-Men ...
-... det är det inte. Det är ett annat sätt att leva. Utan massa E och utan superövervikt och med äkta käk. Bra frukost, bra lunch och kött och sås till kvällen.
-"Bra" frukost? Som typ havregrynsgröt och lättfil?
-Nej, bra frukost sa jag ju. Ägg, vispgrädde och bacon eller korv. Eller både och om du är sugen. För du orkar inte äta mer för att du är sugen, du vill bara sluta äta när du fått ditt behov tilfredsställt.
-Ungefär som man äter frukost i England?
-Ja, utom toasten och kanske bönorna. Mer bacon istället. In lard we trust brukar jag skriva på min blogg. KRAV-märkt köpte jag redan innan - undantagsvis - och natriumglutamat, -inosinat och allt vad de heter smakförstärkarna var bannlysta. Kolhydraterna var däremot trägna gäster runt midjan och på matbordet.
-Vaddå, äter du inte bröd???
-Nope, inte en skiva sedan 21e juli. Fast nu ljuger jag litet, 2 skivor Finn Crisp har jag fått i mig, eller tre ...
-Sedan?
-Dess.
-Jaha.
-Ingen pasta, potatis eller ris och nudlar heller. Frukten fick skatta åt förgängelsen den med. Men jag skrattar hela vägen till badrummet och garderoben. Ett litet pris för ett nytt liv. Utan hunger. Gillar du egentligen att vara hungrig?
-Men då äter man ju bara, väl?
-Ja som i mitt fall: hela tiden typ. Mellanmål, mat innan maten, godis i affären, mys med glass på kvällen.
-Så du tänkar *aldrig* på glass eller justa mackor längre?
-Nej, det gör jag faktiskt inte. Hade jag någonsin varit hungrig så kanske ... I och för sig.
-Men om du inte ätit på 6 timmar-
-Så äter jag.
-Men om du inte är hungrig, hur vet du att du skall äta?
-Say hello to my little friend: Skalman. Mat och sovklockans fader.
-Kan du äta allt då?
-Nja, allt utom pasta ris yadda yadda yadda. Bufféer är ett måste i stort sett.Fast till och med på IKEA senast var de förstående och laddade på fett - hehe - med sås och grönsaker.
-Men ändå, rostat bröd med kaviar och philadelphia...?
-Tja, varför inte nygräddade våfflor?
-Åhh vad sugen jag blev!
-Smakade tvärt ingenting, vi blev bjudna bort senast och det doftade verkligen gott av våffelbakandet. Men smakade inget alls, inte i förhållandet till den överjordiska kombinationen av minnen från barndomen och krasandet mellan tänderna och doften. Doften. Men det var bara doften som verkligen höll vad den lovade. Min dotter högg dock in med god aptit på den tredjedelen jag inte ville äta.
-Ett slags antiklimax, förstår jag dig rätt?
-Fullständigt.

Intervjun fortsätter i nästa avsnitt av Verkligt vetande, snart på en blogg nära dig.

Vad gör man inte för pengar egentligen?

Fick reklam från ondskans imperium igår. Viktväktarna för alla er nytillkomna läsare. Falskt, braskande och rent lögnaktigt är olika sätt att benämna reklamen som sådan.

En person med BMI 22 som gör reklam för VV, säljer sig totalt, snackar om att hon struntar i träningen och kosten *heeela* sommaren och att all motivation rinner av vederbörande. Bra, då slipper vi se hennes dravel i rutan i varje fall sommartid.

Nu är det dags för mig att leva hälsosamt igen! Tur att Viktväktarna finns ...

Det måste gå dåligt för VV, allt gratis och halva första månaden för dryga 175 spänn. Förr kostade allt första månaden ca 600 om jag minns rätt. I veckan som kommer ska jag representera hur många av deras points omräknat jag sätter i mig och ändå sjunker över ett kilo i veckan. Jag ska även försöka komponera en meny av de 38 points jag fick som daglig ranson. Det kanske räcker till en frukost.

Är man dum i huvudet för att man är fet á la Anna Skippers förfäktanden? Är vi till sist så indoktrinerade att vi gör vad som helst bildligt och bokstavligt för att passa in och inte bli diskriminerade av trångsynta normalviktiga. Jag ska börja läsa en bok: "Övervikt handlar om känslor" appropå hur livet och självbilden förändras när man går ned en massa.

Är du "tjock" i själen hjälper det inte mycket att vågen säger emot, tyvärr. Det blir lättare att hitta kläder men en identitet du kan stå för och våga vara måste du konstruera själv. Mer om detta i afton eller så, jobbet på socialtjänsten kallar.

Ha det gott.

Inatt jag drömde ...

Fy fasen. Jag drömde att jag hamnade under kniven inatt. Att jag vaknade upp på sjukhuset med en gastric bypass ändå, fast jag tagit tag i mitt liv och ätande. Inget roligt, men när jag vaknade var jag ju inte uppskuren =) På håret att jag kände efter när jag vaknade, så vivid var drömmen.

Moralen är kanske att man till sist hamnar i ett situation utan val genom att inte göra andra "förebyggande" val innan dess. I min dröm, alltså. Det kan tolkas hur som helst.

Skolan börjar på måndag, studieförsäkran inlämnad till CSN, ska bli skönt att hugga i fastän det varit ett underbart sommarlov med två stycken riktigt bra och givande sommarkurser. Nu är det praktik den här terminen och min dotter har fått en fin skolstart.

Men ärligt talat, det känns som om jag har gått ned 35 kilo, istället för "bara" 15 kilo, allt känns så mycket lättare nu, de 2500 kilometerna på cykel om året har väl gjort nytta i alla fall.

Kämpar vidare med Sten Sture, ska väl ta tag i att kolla mitt kaloriintag, se hur proportionerna är. Bra bok!

Vi ses vid mejeridisken. Annars är faktiskt gårdsbutiker ett tips, 30 stora ägg för 35 spänn på den vi handlar hos. Himmavärpta.