För att anknyta till något tidigare inlägg

... vill jag på förekommen anledning meddela att LCHF-intresserade varken har intresse av världsherravälde eller åsiktspolisande. Tror jag.

I olika sammanhang har jag stött på intressanta attityder både tysta och explicita värderingar av vad jag och andra som bytt livsstil äter. Själv kunde jag bry mig mindre om vad andra väljer att sätta i sig, men inte mycket mindre ärligt talat, kanskeom jag ville ha receptet förresten.

Skeva ögonkast när man inte äter grönsaker och bara kött och majonnäs i personalmatsalen, smälter ett par Bregottpaket på den halvkassa maten på konferensen. Passar alla former av kaffebröd och ändå går ned i vikt och mår bra. Otäckt.

Om man ger sig in i debatt, blir man sedd som typ scientolog. Ja, nu har jag aldrig varit scientolog eller så, men jag börjar förstå vad för slags motstånd de fajtas mot. Men som sagt, se första meningen och jag tycker heller inte synd om organisationer eller enskilda som får skäppan full av ovett som försöker det ena eller det andra. Däremot ska man som avvikare vara hur tolerant som helst okunnigheten använder metoder som ovan. Otroligt.

Men vissa får en fullkomligt längtansfull och litet skamfylld blick när man talar om vispgrädde och hur gott det är till nästan allt. Det finns hopp. Men för mig och många andra ingår få av bokstäverna som utgör ordet kolhydrater i ordet hopp.

Eller näe inte så få, det ser jag nu, men inte alla i varje fall.

Om jag säger så här då: kolhydrater är inte synonymt med hopp för oss.

Ni fattar.

In lard we trust.

P.s. Drick vatten som bara den, dock.