Litet backlash här.

Väntar bara tills jag kan komma igång med löpningen, är sliten nu. All skrivförmåga går åt till att dokumentera på socialtjänsten.

Samtalade med en nära släkting jag delat överviktsoket med i alla år. Ju mer jag berättar ju mer känns det som det kan inspirera honom. Men det är ju just miljonkronorsfrågan; varför ska jag gå ned i vikt?

Om inte annat:

Allt går lättare. Hur representerar jag för en person att den kan gå ned i vikt om man bara kör litet hardcore-LCHF i 3 månader? Man behöver ju liksom inte tro på LCHF för att det ska funka, men man måste vara motiverad.

Om man inte är totalt likgiltig inför vad man äter annars också, då. Då är det bara att byta kurs.

Men i alla fall, jag älskar att gå ned i vikt.

Eller ja, det är skönt för jag blir piggare och piggare och en del nya möjligheter öppnar sig plus att det numera är lönt att titta igenom garderoben för att se vad jag har lust att ha på mig idag. Det var inte igår, direkt.

Och "igår" hade jag varken resurser eller urval att det skulle ta tid ändå.

Men det blir litet tomt, vad ska man göra när man gått ned? Knalla in på nåt modetempel och tjacka large har ju aldrig varit min önskedröm, det är mest praktiskt med mer att välja på.

Så varför vill jag gå ned i vikt? Jag vet fysiologiskt varför jag gör det, men mentalt har jag inte hängt med för att jag nog ändå inte var så missnöjd med mig själv.

Så här kändes det aldrig med VV, mest för att man flödade systemet med kh plus att jag jobbade med helt andra grejer på den tiden.

Så: varför? Jag går ned i vikt litet till, medans jag funderar.

Men:

In lard we trust.