LCHF-uppföljning

Det hade jag inte, blivit yngre*) alltså. Men fettprocenten hade sjunkit litet mer än två procentenheter och nu är jag nere under 140 kg. Nya löparskorna väntar i garderoben med nya strumpor. Det känns bra att ha ett mål med viktnedgången annat än att leva längre och bara gå ned i klädstorlekar.

Långt samtal igår hos min LCHF-person, vi diskuterade bland mycket annat vad att göra efter träningspasset (ta 30 g protein och en liten banan) och vad jag har för slutmål med LCHF (125 kg ca). Motivationsmässigt kan jag nog äta LCHF hur länge som helst om så bara för att slippa hungern.

4 oktober förra året vägde jag 163 kilo med ett allmäntillstånd totalt på väg att spiral out of control, GBY kändes som min enda utväg.

4 oktober år 2009 vägde jag 20 kilo mindre och livet känns lättare. Olika grejer som har varit jobbiga den här hösten hade varit ännu mycket svårare att klara med ytterligare två ölbackar att bära på.

24 kilos viktnedgång tills igår, är alltså 12 sockerpaket, var tusan har de suttit?! Fast det är klart, nu känns det ju i varje fall var resten sitter om inte annat. Eftersom det peppar, peppar går av sig självt med viktminskningen så länge jag kör strikt med LCHF behöver jag inte motivera mig själv på samma sätt som innan jag satte igång.

Motiverad till förändring är jag ännu och än viktigare: var jag redan innan LCHF. Det är ett egenvärde med en normalviktigare och starkare kropp, men nog känns det konstigt att komma tillbaka till kroppsformen och orken jag hade som 24-åring. Tom kläderna från den tiden börjar gå att knäppa igen och det känns troligt att de kommer sitta rätt ok till våren. Men det är ju inte för att kunna ha 14-15 år gamla kläder man går ned i vikt en massa, liksom.

Men hågkomst kan vara kraftfullt, på ett sätt blir det som en tidsresa, older and improved liksom. På nästan alla tänkbara och otänkbara sätt hade jag hellre varit så som jag är idag när jag var 24 men jag var väl helt enkelt inte färdig då.

Jag får fundera över vad den tappade vikten kan göra för mig.

Det blir faktiskt en hel del mera bekräftelse för mig som man, det är rätt trevligt ibland. Men den största fördelen att jag känner att jag kan bedriva nästan vilken motionsform som helst och att jag känner mig 10 år yngre, det blir till ett mindre livsstilsbyte eller i varje fall en livsstilsutökning. Det var ju gott och väl femton år sedan jag kände mig så här.

Prioriteringar, prioriteringar.

But:
In lard we trust.

P.S.: Alla - ännu - överviktiga LCHF-are därute: var modiga att äta strikt även framför andra eventuellt trångsynta normalviktiga. Det är bra för självkänslan och är ofta en riktigt bra grund för ett initierat samtal om kosten och vad andra människor tror de lärt sig om vad och hur man skall äta.

Egen erfarenhet::

http://ettliveftere.blogspot.com/2009/10/en-lunchupplevelse.html

*) metabol ålder