En resas två första månader

Den här tiden har verkligen känts som två månader på vissa sätt, på andra sätt längtar man ytterligare två månader fram i tiden. Men nu är vi här i alla fall.

I helgen nu köpte jag mina första jeans - i vuxen tid bör jag tillägga. En rätt juste köpupplevelse, blev det på Domus (!) här i stan. Underbart vänligt och intresserat bemötande och vi fick oss till livs en fin pratstund om livet i stort och viktminskning i allmänhet. LCHF var minsann bekant!

Det finns en anledning att jag gick på Domus, dels gillar jag Domus, dels hade man litet rabatt på ett herrplagg om man hade med sig en liten pappersbit. Men det är inte Anledningen.

Anledningen är att på Domus blir man ok behandlad; inte som någon som Verkligen Borde ha gått ned minst 35 kg innan vederbörande vågade sätta foten i något lokalt klädpalats. Utom Boomerang här i stan, självklart, jag har ett kärt förhållande till den affären och dess expediter. Alltid vänligt och intresserade, men de har inte jeans i min storlek än =) Och Domus överger jag inte.

Är det inte intressant att se hur vanligt det är att folk behandlas - diskriminerar är ett kanske litet starkt ord, men känslan är besläktad - efter hur man tycker de borde skött sin kost och sin kropp?

Jag tror att det har att göra med den syn man har på sina medmänniskor i allmänhet; särskilt de vilka man reserverar själva epitetet för. I min praktik på socionomprogrammet har jag landat på socialtjänsten i min stad. Den enhet där mina handledare, mina kollegor och jag är verksam på handlägger många personer med ett relativt sett långvarigt behov av samhällets och i synnerhet socialtjänstens arsenal av stöd. Medmänniska är nog det långt bak i kön av ord många skulle kunna tänka sig att beskriva de med. Trots att många inte har minsta problem med vikten och enligt gängse klädaffärsmall borde de inkassera ett bättre bemötande än oss osmala.

Då märker man att det finns grader av paria-skap:
Smal och sliten utan pengar - en hand svävar över väktarknappen
Tjock och fattig - Ringa polaren och snacka om nästa helg
Fattig men smal - Tittar du bara?
Tjock och normalklädd - Tittar du bara eller behöver du hjälp? Efter tredje ögonkontakten. Kanske.

Ja ni fattar, det stör inte mig så oerhört att folk tror man är pantad för att man är överviktig. Det säger mer om personen i stort, det är inte så synligt heller. Men trist bemötande för att man inte ser ut som folk borde, det har jag svårt att tåla. Skillnaden märker man lätt om man orkar tänka på det.

Det tog i alla fall drygt en kvart innan jag fick tag i en expedit på Domus. Det gjorde mig inget. För henne jag fick hjälp av lade ned sin själ på att hjälpa en tjej med visst funktionshinder att inte känna sig funktionshindrad. Och att hitta kläder då, såklart. Sådant värmer, glöm inte ditt Domus!
Det kanske heter något annat där du bor, men idén är densamma. Men rätt vad det är finns den inte kvar för att sådana som du och jag, som bryr oss om medmänniskor - glömde bort att handla där.

Inget ändras för att du går ned i vikt.

Jo.

Men inget annat än dina mått; var du en glad typ innan har du troligen den egenskapen i behåll. En neggig Butter blir inte mindre butter av att bli smal, eller neggig.

På gott och ont kräver verkligt framgångsrika livskursförändringar en brytning med gamla (o)vanor men ger faktiskt dig också chansen att återuppfinna dig själv. Men det kan ta längre tid än kilona.

Och du trodde du slapp tänka på sådant?

Men det går det med.

Om du vill.

Peace.