Liten kvalitativ studie, asliten faktiskt. Men relevant.

Intervju med en LCHF-försöksperson. Han är 38 år, har en historia av jojobantning och mer eller mindre ständig hunger. Inga blodsockerproblem eller någon blodtrycksproblematik. Dock en övervikt som med åren blivit alltmer uttalad, personen har bestämt sig för att informera sig mer om LCHF efter kontakter med vänner. Idag går han på högskola sedan flera år och just nu praktiserar han inom offentlig förvaltning en bra bit hemifrån på morgnarna, resan sker med cykel.

Intervjuaren, medelålders socionomstudent.
-Hej!
Informanten, 38 årig högskolestuderande med ett psykologiintresse.
-Hej, det var länge sedan! Kul att se dig!
-Tack, tack, detsamma får man säga. Det var ju ett tag sedan nu, eller hur?
-Jo, vi sågs ju senast den 21e juli. Det var ju då du hade beslutat att ta kontakt med en LCHF-handledare, inte sant?
-Ja det var dags för förändring och en del information hade legat hos mig och mognat kan man säga. I förra våras träffade vi vänner till min sambo, där tjejen frågade om kostvanor och sådant appropå inget särskilt. Jag minns inte hur vi kom in på det, men jag minns att hon pratade om att äta bacon, ägg och korv till frukost. Och gå ned i vikt på det. Osannolikt tyckte jag, min sambo vägrade tro på det och eftersom även jag var tveksam blev det inget av det hela utom att jag lånade Sten Stures bok; som naturligtvis blev liggande.
-Det var väl synd? Att du inte läste den, menar jag?
-Det kan man väl lugnt säga, men bättre sent än aldrig. Att bara läsa boken är osäkert om det hade gett mig insikten och tron att det här är något jag kan tro *på*. Fast Sten skriver samma sak, att LCHF var något han kunde tro på, läste jag nyligen mycket senare.
-Hur började du med LCHF? Eftersom du inte läst upp dig på bloggar och så?
-En kvinna som heter Nicole hade vi telefonkontakt med i min sambos väninnas regi och efter ett introduktionssamtal per telefon beslöt vi oss för att "prova".
-"Prova"?
-Jo, för att det är lätt som oinvigd eller vad man ska kalla det, att tro att LCHF är en diet eller ett gäng lättköpta slogans på glättat papper med en massa kuponger att klippa ut.
-Men ...
-... det är det inte. Det är ett annat sätt att leva. Utan massa E och utan superövervikt och med äkta käk. Bra frukost, bra lunch och kött och sås till kvällen.
-"Bra" frukost? Som typ havregrynsgröt och lättfil?
-Nej, bra frukost sa jag ju. Ägg, vispgrädde och bacon eller korv. Eller både och om du är sugen. För du orkar inte äta mer för att du är sugen, du vill bara sluta äta när du fått ditt behov tilfredsställt.
-Ungefär som man äter frukost i England?
-Ja, utom toasten och kanske bönorna. Mer bacon istället. In lard we trust brukar jag skriva på min blogg. KRAV-märkt köpte jag redan innan - undantagsvis - och natriumglutamat, -inosinat och allt vad de heter smakförstärkarna var bannlysta. Kolhydraterna var däremot trägna gäster runt midjan och på matbordet.
-Vaddå, äter du inte bröd???
-Nope, inte en skiva sedan 21e juli. Fast nu ljuger jag litet, 2 skivor Finn Crisp har jag fått i mig, eller tre ...
-Sedan?
-Dess.
-Jaha.
-Ingen pasta, potatis eller ris och nudlar heller. Frukten fick skatta åt förgängelsen den med. Men jag skrattar hela vägen till badrummet och garderoben. Ett litet pris för ett nytt liv. Utan hunger. Gillar du egentligen att vara hungrig?
-Men då äter man ju bara, väl?
-Ja som i mitt fall: hela tiden typ. Mellanmål, mat innan maten, godis i affären, mys med glass på kvällen.
-Så du tänkar *aldrig* på glass eller justa mackor längre?
-Nej, det gör jag faktiskt inte. Hade jag någonsin varit hungrig så kanske ... I och för sig.
-Men om du inte ätit på 6 timmar-
-Så äter jag.
-Men om du inte är hungrig, hur vet du att du skall äta?
-Say hello to my little friend: Skalman. Mat och sovklockans fader.
-Kan du äta allt då?
-Nja, allt utom pasta ris yadda yadda yadda. Bufféer är ett måste i stort sett.Fast till och med på IKEA senast var de förstående och laddade på fett - hehe - med sås och grönsaker.
-Men ändå, rostat bröd med kaviar och philadelphia...?
-Tja, varför inte nygräddade våfflor?
-Åhh vad sugen jag blev!
-Smakade tvärt ingenting, vi blev bjudna bort senast och det doftade verkligen gott av våffelbakandet. Men smakade inget alls, inte i förhållandet till den överjordiska kombinationen av minnen från barndomen och krasandet mellan tänderna och doften. Doften. Men det var bara doften som verkligen höll vad den lovade. Min dotter högg dock in med god aptit på den tredjedelen jag inte ville äta.
-Ett slags antiklimax, förstår jag dig rätt?
-Fullständigt.

Intervjun fortsätter i nästa avsnitt av Verkligt vetande, snart på en blogg nära dig.