Löparvikt.

Men det känns tomt; tänk om jag inte gillar att springa utan att vara på väg någonstans?

Längre.

Det är en fråga bara de första tio tusen löpstegen kan besvara. Men man kan inte springa ifrån, eller hinna ikapp allt.

In lard we trust.

---------------------

På stumma ben mot

Solnedgång i indigo

Kväll ikväll likväl

Litet backlash här.

Väntar bara tills jag kan komma igång med löpningen, är sliten nu. All skrivförmåga går åt till att dokumentera på socialtjänsten.

Samtalade med en nära släkting jag delat överviktsoket med i alla år. Ju mer jag berättar ju mer känns det som det kan inspirera honom. Men det är ju just miljonkronorsfrågan; varför ska jag gå ned i vikt?

Om inte annat:

Allt går lättare. Hur representerar jag för en person att den kan gå ned i vikt om man bara kör litet hardcore-LCHF i 3 månader? Man behöver ju liksom inte tro på LCHF för att det ska funka, men man måste vara motiverad.

Om man inte är totalt likgiltig inför vad man äter annars också, då. Då är det bara att byta kurs.

Men i alla fall, jag älskar att gå ned i vikt.

Eller ja, det är skönt för jag blir piggare och piggare och en del nya möjligheter öppnar sig plus att det numera är lönt att titta igenom garderoben för att se vad jag har lust att ha på mig idag. Det var inte igår, direkt.

Och "igår" hade jag varken resurser eller urval att det skulle ta tid ändå.

Men det blir litet tomt, vad ska man göra när man gått ned? Knalla in på nåt modetempel och tjacka large har ju aldrig varit min önskedröm, det är mest praktiskt med mer att välja på.

Så varför vill jag gå ned i vikt? Jag vet fysiologiskt varför jag gör det, men mentalt har jag inte hängt med för att jag nog ändå inte var så missnöjd med mig själv.

Så här kändes det aldrig med VV, mest för att man flödade systemet med kh plus att jag jobbade med helt andra grejer på den tiden.

Så: varför? Jag går ned i vikt litet till, medans jag funderar.

Men:

In lard we trust.

Tunt med uppdateringar just nu.

Som alla märkt.

Ska göra gryta imorgon, har ett kilo färsk fransyska som ska få koka sönder i bitar, i en lag av creme fraiche, grädde och litet rotfruktsbitar och ska serveras med blomkål. Dra i litet vin också, tror jag.

Lagerblad, persilja, paprikapulver och en massa syltlök tillsammans med en Kvibille Gräddädel.

Blir nog bra.

Har inte riktigt orkat engagera mig i skrivandet, praktiken tar en hel del krafter just nu.

Men:

In lard we trust.

Diplomdag(s)! 163-138 kg = 25 kg

25 kilo viktnedgång. Får rita något fint med min dotter som diplom.

Det känns bara lättare plus att jag blivit mer frusen. Högg till litet i godistarmen idag, en jobbarkompis pratade om kexchoklad. Det var ju alltid gott. Sojalecitin och grejer.

Nåja, får väl återupptäcka en del saker och omvärdera de när jag nått min målvikt och jag ändå måste äta litet mer kh för att inte rasa mer.

Vad skulle första fria måltiden bli? Svårt att säga, potatis är kanske en ingrediens att tänka på. Men det finns ju så mycket gott man redan kan äta. Livet går allt mindre ut på att tänka över nästa mål, som att bara vara. Alltid i livet har ju fest och firande mer varit förknippat med ätandet snarare än själva saken som firas. Visst kul att fylla år, men man minns ju snarare om käket var bra och kanske om festen var rolig.

Det känns helt enkelt inte om som att jag fått försaka en massa saker som betydde så mycket. Mjölkchoklad på kakao och socker var ju gott, får prova med kakao, stevia och gammaldags mjölk från Åsens mejeri. 4,6% fett, bra grejer.

Hjordnäras prylar ska jag kolla in om jag hittar de.

In lard we trust.

Du klentrogna, du klentrogna!

Ja, det är bättre med matförgiftningssviterna, tack.

Dock är kostmängdsintaget starkt nedsatt, ska bli intressant att se hur det påverkar viktkurvan. Fast hungrig är jag inte!

Hur som helst.

Satt idag på jobbet, hon som pikade mig hårt för mitt onyttiga matintag slevade i sig en Findus Wärdshus. Fy tusan. Då skulle hon fått höra; det dääär kan inte vara nyttigt!!!

Men det är intressant att se folks ofrivilliga reaktioner, för idag åt jag en 190 g Scan bistroburgare med 94% kött utan E med en bra sväng prästost på och en tomat faktiskt, har saknat tomatsmaken. Det syntes att en av mina medarbetare insett att jag gått ned en massa.

På att äta fettiga burgare med en massa smält OST!

På att äta STEKTA ägg, med en MASSA Bregottpaket på! *grimasera*

Det är hårt. Men hon är väl BMI 21 typ. Indoktrinerad kanske, eller vad vet jag, men hennes minspel kunde hon inte riktigt hålla i schack.

Men ni vet ju:

Det är FINT att vara smal i Sverige. Ni vet, FINT som i medelklassigt och överklassigt. Det är en dygd (FINT) att kunna "hålla på sig" och vara tillräckligt "viljestark" och svälta sig och "tämja kroppen" efter sin egen "vilja". En klassmarkör, men bara med de rätta kläd- och accessoarattributen.

Snart blir väl benskörhetsdebut på 40-årsdagen en klassmarkör det också. Men bara om du är smal, då. Håhåjaja.

EDIT: Då kan ni ju räkna ut vad det är att vara fet. Förresten.

In lard thee shalt trust.

Märkte ni att citationstecknen runt svälta sig saknades? För det är inget man går ut med. Har litet trista konnotationer. Att man måste svälta för att bli en del av ätablissemanget.

Ätablissemanget, det var här ni läste det först. Kom ihåg det. Jaja, det finns en vitsig f.d. (?) restaurang som heter ätablissemanget-någonting, men de vill jag inte beslå med kassa kostrekommendationer. Sådär automatiskt i varje fall.

Trust.

Lard.

Snart löparvikt!

Tyvärr på grund av grav magsjuka, fy tusan. Be back halvsoon. Fasen så svårt med mat när man är så här. Tips?

Trust lard.

LCHF-uppföljning

Det hade jag inte, blivit yngre*) alltså. Men fettprocenten hade sjunkit litet mer än två procentenheter och nu är jag nere under 140 kg. Nya löparskorna väntar i garderoben med nya strumpor. Det känns bra att ha ett mål med viktnedgången annat än att leva längre och bara gå ned i klädstorlekar.

Långt samtal igår hos min LCHF-person, vi diskuterade bland mycket annat vad att göra efter träningspasset (ta 30 g protein och en liten banan) och vad jag har för slutmål med LCHF (125 kg ca). Motivationsmässigt kan jag nog äta LCHF hur länge som helst om så bara för att slippa hungern.

4 oktober förra året vägde jag 163 kilo med ett allmäntillstånd totalt på väg att spiral out of control, GBY kändes som min enda utväg.

4 oktober år 2009 vägde jag 20 kilo mindre och livet känns lättare. Olika grejer som har varit jobbiga den här hösten hade varit ännu mycket svårare att klara med ytterligare två ölbackar att bära på.

24 kilos viktnedgång tills igår, är alltså 12 sockerpaket, var tusan har de suttit?! Fast det är klart, nu känns det ju i varje fall var resten sitter om inte annat. Eftersom det peppar, peppar går av sig självt med viktminskningen så länge jag kör strikt med LCHF behöver jag inte motivera mig själv på samma sätt som innan jag satte igång.

Motiverad till förändring är jag ännu och än viktigare: var jag redan innan LCHF. Det är ett egenvärde med en normalviktigare och starkare kropp, men nog känns det konstigt att komma tillbaka till kroppsformen och orken jag hade som 24-åring. Tom kläderna från den tiden börjar gå att knäppa igen och det känns troligt att de kommer sitta rätt ok till våren. Men det är ju inte för att kunna ha 14-15 år gamla kläder man går ned i vikt en massa, liksom.

Men hågkomst kan vara kraftfullt, på ett sätt blir det som en tidsresa, older and improved liksom. På nästan alla tänkbara och otänkbara sätt hade jag hellre varit så som jag är idag när jag var 24 men jag var väl helt enkelt inte färdig då.

Jag får fundera över vad den tappade vikten kan göra för mig.

Det blir faktiskt en hel del mera bekräftelse för mig som man, det är rätt trevligt ibland. Men den största fördelen att jag känner att jag kan bedriva nästan vilken motionsform som helst och att jag känner mig 10 år yngre, det blir till ett mindre livsstilsbyte eller i varje fall en livsstilsutökning. Det var ju gott och väl femton år sedan jag kände mig så här.

Prioriteringar, prioriteringar.

But:
In lard we trust.

P.S.: Alla - ännu - överviktiga LCHF-are därute: var modiga att äta strikt även framför andra eventuellt trångsynta normalviktiga. Det är bra för självkänslan och är ofta en riktigt bra grund för ett initierat samtal om kosten och vad andra människor tror de lärt sig om vad och hur man skall äta.

Egen erfarenhet::

http://ettliveftere.blogspot.com/2009/10/en-lunchupplevelse.html

*) metabol ålder