Övervikten kommer faktiskt efter normalvikten, är stadiet efter alltså. En tröst är alltså att vi alla varit i varje normalviktiga någon gång i livet. Vad är det man inte låter sig minnas med den tiden?
Jag tyckte inte det var särskilt juste att vara normalviktig första gången jag blev det i vuxen ålder. Det berodde nog mest på att jag inte tänkte på hur skillnaden var. Kanske för att jag inte gick ned "så mycket" då. Kanske 20-25 kilo, på nio-tio månader. Kanske för att jag inte hade någon särskild föreställning om mitt eget värde. Ja, det var nog en stor faktor.
Vad är normalt förresten? Om det är att vara som folk är mest, börjar "överviktig" bli normalt. Det är viktigt att tänka på, för det är inte säkert det är normala människor som satt upp normen.
Jag tycker det är normalt att försöka tänka på miljön, mina medmänniskor och prioritera lycka framför rikedom. Det är normalt - för mig - att sträva efter att behandla alla jag möter som tänkande människor och inse att alla har vi många gemensamma uppbyggande drivkrafter och att ett bejakande av de drivkrafterna hos sig själv och andra leder till en bättre tillvaro för en liten stund. Varenda gång.
Hur som helst.
Jag hade glömt känslan av att känna min kropp glida under tyget när jag rör på mig; efter nästan ett helt liv har jag inte kläderna på, jag är *i* de. Jag hade glömt känslan av löpstegets löftesrika acceleration. Glömt.
Jag försöker förlåta mig själv för allt jag glömt och vara glad för hågkomsten.
Jag upptäckte ett liv utan hunger.
In lard we trust.
