I alla fall:

Kan man verkligen gå ned av att man tror på att man kommer gå ned i vikt? Vad kommer först, hönan eller ägget liksom.

Övervikten kommer faktiskt efter normalvikten, är stadiet efter alltså. En tröst är alltså att vi alla varit i varje normalviktiga någon gång i livet. Vad är det man inte låter sig minnas med den tiden?

Jag tyckte inte det var särskilt juste att vara normalviktig första gången jag blev det i vuxen ålder. Det berodde nog mest på att jag inte tänkte på hur skillnaden var. Kanske för att jag inte gick ned "så mycket" då. Kanske 20-25 kilo, på nio-tio månader. Kanske för att jag inte hade någon särskild föreställning om mitt eget värde. Ja, det var nog en stor faktor.

Vad är normalt förresten? Om det är att vara som folk är mest, börjar "överviktig" bli normalt. Det är viktigt att tänka på, för det är inte säkert det är normala människor som satt upp normen.

Jag tycker det är normalt att försöka tänka på miljön, mina medmänniskor och prioritera lycka framför rikedom. Det är normalt - för mig - att sträva efter att behandla alla jag möter som tänkande människor och inse att alla har vi många gemensamma uppbyggande drivkrafter och att ett bejakande av de drivkrafterna hos sig själv och andra leder till en bättre tillvaro för en liten stund. Varenda gång.

Hur som helst.

Jag hade glömt känslan av att känna min kropp glida under tyget när jag rör på mig; efter nästan ett helt liv har jag inte kläderna på, jag är *i* de. Jag hade glömt känslan av löpstegets löftesrika acceleration. Glömt.

Jag försöker förlåta mig själv för allt jag glömt och vara glad för hågkomsten.

Jag upptäckte ett liv utan hunger.

In lard we trust.

666kipper och company

Jag såg Xtravaganzas reklam idag. Det finns tydligen två sätt att gå ned i vikt; äta mindre eller träna mer. Här får du både och. Svält dig och träna järnet och gå ned i vikt, vilken sensation.

Så har de en bild på en soppskål med ett par lökar bredvid och färskt grönt i.

Wow. Eftersom jag äter mer och tränar mindre borde jag typ, explodera snart.

Pucko som jag var - pre-LCHF - övervägde jag Xtravaganza; tänkte att jag gillade ju att träna och en spark i häcken är ju aldrig fel plus att om man betalar SEK 595 i månaden blir man ju typ tvungen att följa programmet.

Tur jag googlade först.

Säger jag bara.

In lard we trust.

Andra "snabba" åtgärder

Det är tydligt att mina personliga reflektioner kring övervikt; åtgärder, ändamål och överväganden är något man kan diskutera med många andra.

Nyligen skrev jag i en tråd på ett forum där trådstartaren har ett uppfattat problem med ett gäng överviktskilon och frågar om ett läkemedel som heter Reductil. Vederbörande har provat allt utom GBY och Reductil då.

Jag har ju själv till sist tvingats tänka över min övervikt på ett reflekterande sätt och kommit fram till olika faktorer som bidragit till tidigare misslyckanden, dvs viktuppgång efter diet. Den aktuella viktnedgången har ju hjälpt såklart, annars hade jag inte haft annat än misslyckanden att dväljas över.

Saker jag har försökt (och kommer försöka) inventera här under skrivandets gång:

• Självbild
• Självförtroende
• Särbehandling
• Motivation
• Filosofi kring lyckade livskursändringar
• Uthållighet
• Hunger
• Psykologiska faktorer
• Salutogenes

Varför blir man egentligen överviktig? Vad är det för mekanismer som sätts ur spel så att man kan göda sig till de milda grad att man får svårt att gå på toaletten en gång? Vad är det som gör en sådan konstitution så aggressionsframkallande hos många normalviktiga med sunda åsikter?

Jag vill göra gällande att som man behandlar en grupp man verkligen tycker avviker mot normen, så behandlar man alla man inte tycker passar in. Bara på olika sätt med olika publik.

Mer i eftermiddag.

LCHF och jag, fem månader senare

Ju mer jag förlorat i vikt, ju tydligare blir det var jag inte gått ned. Dagens LCHF-problem liksom.

Nu är min praktik slut, bara en sista dag i januari kvar. Att LCHF sänker tankekapaciteten genom att beröva hjärnan obegränsad tillgång på glukos stämde hur som helst inte riktigt i mitt fall.

Hälsoförändringar efter 5 månader:

Sover bättre, men verkar inte ha samma sömnbehov längre. Skönt att sova men är utvilad när jag vaknar en timme tidigare.

Blodtryckskänningar, till och från, vet inte vad som skulle hjälpa. Mer salt är inte gott bara.

Vadkramper - ät gröna grönsaker och ta magnesiumpiller. Ska till hälsokost i mellandagarna, jag berättar om det hjälper här.

Ingen hunger.

Otroligt mycket lättare att röra på mig. 29 kilo gjorde ju sitt till liksom. EDIT: 32 kilo var det visst ...

Skorna knyter sig själva, trappor funderar jag inte alls över

BMI 35,4, jag "lider" fortfarande av fetma och det hade jag nog trott på en gång i tiden. Om det inte vore för att jag släpar på 90+ kilo muskler

Lugnare humör - kan bero på annat visserligen

50 cm mindre mått över kroppen, jag har *fått* en midja och från 144 cm till 128 cm. Ingen sylfid direkt, men jag kommer alltid vara XXL eller storlek 56-58.

Nu när jag gått ned i vikt påtagligt, för första gången sedan jag gjorde min galloperation ser jag vilket bråck jag måste ha på övre delen av magen. Sticker ut över nedre delen, ser rätt skumt ut, måste söka för det.

In lard we trust.

Platå, schlatå.

Nu har min metabolism vaknat igen tydligen, 134 kg. Snackade om 130 till nyår vid något tillfälle tror jag, men det blir nog tajt. I varje fall till nyårsafton 2009.

Hemma och VAB:ar idag och imorgon, lilla älsklingen har ögoninflammation. Vi är litet sega båda två, skönt att bara såsa litet ibland.

Men om LCHF, hur länge ska man köra på egentligen? Min LKCHF-person frågade om mitt mål och jag tyckte väl 125 kilo eller såm när jag ändå liksom höll på att önska mig saker.

Beroende på vad man går ned, självklart, muskler är inte lika attraktivt att få bort. Nyttigt med en liten platå här, tror jag. Ska köpa litet proteinpulver nästa gång på hälsokost, bra när man sätterigång med att löpa.

Blir magnesiumtabletter på apoteket tillsammans med ögonmedicin imorgon i vilket fall som helst.

Trust lard, always.

Lite om mycket [EDIT]

Det har varit rätt mycket sista tiden med min yrkespraktik och en massa tankar kring en massa saker som inte gått att få ihop till något jag vill få ut här. Som ingen annan sagt bättre, vill säga.

Den sista tiden, 3 veckorna sådär, har jag nått en platå, på runt 135 kg. Står och stampar och väger mig inte direkt varje dag heller. Jag har förstått att det nog skulle bli så här efter ett tag och det är inte en chock i sig.

Men jag kör på strikt ett par veckor till, kanske får ta till ett Sten Sture-knep vad det lider. Läser just nu Gary Taubes Good calories, bad calories ganska intressant men långdragen än så länge.

Dock tänkte jag rapportera om fysiska fenomen; nämligen vadkramper och lågt blodtryck. Vaknar ibland upp på morgonen med grym kramp i vaderna, ska försöka få igång extra magnesium och kalium-intaget. Kanske mineralsalt? Det är ganska vanligt hur som helst.

Blodtrycksfall när jag reser hastigt på mig har jag haft den allra första gången jag gick ned i vikt ordentligt, saltade nu litet ett par dagar så blev det lugnare på den fronten. Är försiktig med salt i allmänhet, kanske för försiktig.

Nu får man fundera igen; varför gå ned under 135 kilo? Jag vill och ska ju fortsätta med LCHF men ändå. Hur mycket av glädjen med LCHF har den stadiga viktnedgången varit? Behöver inte springa på Nisses längre, för jag kommer i kläder från vanliga affärer. Vad ska nästa mål vara? Svårt att motivera sig till att tänka ut något. Duger jag ännu mer nu? En bättre konsument har jag chansen att bli i alla fall.

Vad säger ni andra som "vill" komma i eller är i min situation? Tio kilo kvar till en ok proportion kroppsfett, alltså.

Dagens I-landsproblem; jag har blivit (aningens) intresserad av kläder, det har jag nog aldrig varit innan. Nu är det litet roligt att variera sig från träningsbrallorna och t-shirtarna och gympaskorna. Standard BMI 45+mode, ni vet.

Jag bär i stort sett alltid hatt och ofta ett långt ytterplagg, trenchcoat eller halvlång skinnjacka men nu är det någotsånär intressant att se vad man 'kan' ha ihop.

Att få på sig ett par 38" Replayjeans jag ägt ett tag nu kändes faktiskt kul, även om mina ben utan väsentliga fettdepåer kommer begränsa just jeans/chinos/slacks-utbudet var det ändå skönt med jeans.

Om maten:

Fläsksvålar rules ok. Ska prova med osaltat smör också. Ta till kaffet på jobbet kanske?

Julborden senaste tiden har ju inte lockat med sitt vörtbröd och Janssons, men väl skinka, korv och lax/sill. Ungefär som innan LCHF med andra ord.

Stek med litet rapsolja i pannan när du steker baconet för att slippa att det sätter sig fast så mycket och undvik tunnskivad bacon á la 120-140 gramspaket.

I'll be back.

In lard we trust.

P.S. GBY känns hemskt och hemskt långt borta och ärligt talat behöver inte en LCHF-måltid vara väsentligt större mängdmässigt än vad man kan äta efter snittet...

För ankar ännu, men ...

idag är det julbord! Även smörgåstårta för en medarbetare som fyllde jämnt, tog en liten bit men petade bort frukten. Det var gott, sådär, men inget jag hade ett uppdämt behov av tydligen.

Jag har tänkt en del, snart kommer det väl fram här. Men egentligen; hur många tänker att de ska få bättre hälsa och därför går ned i vikt?

In lard we trust - men köp KRAV-märkt ibland.

Löparvikt.

Men det känns tomt; tänk om jag inte gillar att springa utan att vara på väg någonstans?

Längre.

Det är en fråga bara de första tio tusen löpstegen kan besvara. Men man kan inte springa ifrån, eller hinna ikapp allt.

In lard we trust.

---------------------

På stumma ben mot

Solnedgång i indigo

Kväll ikväll likväl

Litet backlash här.

Väntar bara tills jag kan komma igång med löpningen, är sliten nu. All skrivförmåga går åt till att dokumentera på socialtjänsten.

Samtalade med en nära släkting jag delat överviktsoket med i alla år. Ju mer jag berättar ju mer känns det som det kan inspirera honom. Men det är ju just miljonkronorsfrågan; varför ska jag gå ned i vikt?

Om inte annat:

Allt går lättare. Hur representerar jag för en person att den kan gå ned i vikt om man bara kör litet hardcore-LCHF i 3 månader? Man behöver ju liksom inte tro på LCHF för att det ska funka, men man måste vara motiverad.

Om man inte är totalt likgiltig inför vad man äter annars också, då. Då är det bara att byta kurs.

Men i alla fall, jag älskar att gå ned i vikt.

Eller ja, det är skönt för jag blir piggare och piggare och en del nya möjligheter öppnar sig plus att det numera är lönt att titta igenom garderoben för att se vad jag har lust att ha på mig idag. Det var inte igår, direkt.

Och "igår" hade jag varken resurser eller urval att det skulle ta tid ändå.

Men det blir litet tomt, vad ska man göra när man gått ned? Knalla in på nåt modetempel och tjacka large har ju aldrig varit min önskedröm, det är mest praktiskt med mer att välja på.

Så varför vill jag gå ned i vikt? Jag vet fysiologiskt varför jag gör det, men mentalt har jag inte hängt med för att jag nog ändå inte var så missnöjd med mig själv.

Så här kändes det aldrig med VV, mest för att man flödade systemet med kh plus att jag jobbade med helt andra grejer på den tiden.

Så: varför? Jag går ned i vikt litet till, medans jag funderar.

Men:

In lard we trust.

Tunt med uppdateringar just nu.

Som alla märkt.

Ska göra gryta imorgon, har ett kilo färsk fransyska som ska få koka sönder i bitar, i en lag av creme fraiche, grädde och litet rotfruktsbitar och ska serveras med blomkål. Dra i litet vin också, tror jag.

Lagerblad, persilja, paprikapulver och en massa syltlök tillsammans med en Kvibille Gräddädel.

Blir nog bra.

Har inte riktigt orkat engagera mig i skrivandet, praktiken tar en hel del krafter just nu.

Men:

In lard we trust.

Diplomdag(s)! 163-138 kg = 25 kg

25 kilo viktnedgång. Får rita något fint med min dotter som diplom.

Det känns bara lättare plus att jag blivit mer frusen. Högg till litet i godistarmen idag, en jobbarkompis pratade om kexchoklad. Det var ju alltid gott. Sojalecitin och grejer.

Nåja, får väl återupptäcka en del saker och omvärdera de när jag nått min målvikt och jag ändå måste äta litet mer kh för att inte rasa mer.

Vad skulle första fria måltiden bli? Svårt att säga, potatis är kanske en ingrediens att tänka på. Men det finns ju så mycket gott man redan kan äta. Livet går allt mindre ut på att tänka över nästa mål, som att bara vara. Alltid i livet har ju fest och firande mer varit förknippat med ätandet snarare än själva saken som firas. Visst kul att fylla år, men man minns ju snarare om käket var bra och kanske om festen var rolig.

Det känns helt enkelt inte om som att jag fått försaka en massa saker som betydde så mycket. Mjölkchoklad på kakao och socker var ju gott, får prova med kakao, stevia och gammaldags mjölk från Åsens mejeri. 4,6% fett, bra grejer.

Hjordnäras prylar ska jag kolla in om jag hittar de.

In lard we trust.

Du klentrogna, du klentrogna!

Ja, det är bättre med matförgiftningssviterna, tack.

Dock är kostmängdsintaget starkt nedsatt, ska bli intressant att se hur det påverkar viktkurvan. Fast hungrig är jag inte!

Hur som helst.

Satt idag på jobbet, hon som pikade mig hårt för mitt onyttiga matintag slevade i sig en Findus Wärdshus. Fy tusan. Då skulle hon fått höra; det dääär kan inte vara nyttigt!!!

Men det är intressant att se folks ofrivilliga reaktioner, för idag åt jag en 190 g Scan bistroburgare med 94% kött utan E med en bra sväng prästost på och en tomat faktiskt, har saknat tomatsmaken. Det syntes att en av mina medarbetare insett att jag gått ned en massa.

På att äta fettiga burgare med en massa smält OST!

På att äta STEKTA ägg, med en MASSA Bregottpaket på! *grimasera*

Det är hårt. Men hon är väl BMI 21 typ. Indoktrinerad kanske, eller vad vet jag, men hennes minspel kunde hon inte riktigt hålla i schack.

Men ni vet ju:

Det är FINT att vara smal i Sverige. Ni vet, FINT som i medelklassigt och överklassigt. Det är en dygd (FINT) att kunna "hålla på sig" och vara tillräckligt "viljestark" och svälta sig och "tämja kroppen" efter sin egen "vilja". En klassmarkör, men bara med de rätta kläd- och accessoarattributen.

Snart blir väl benskörhetsdebut på 40-årsdagen en klassmarkör det också. Men bara om du är smal, då. Håhåjaja.

EDIT: Då kan ni ju räkna ut vad det är att vara fet. Förresten.

In lard thee shalt trust.

Märkte ni att citationstecknen runt svälta sig saknades? För det är inget man går ut med. Har litet trista konnotationer. Att man måste svälta för att bli en del av ätablissemanget.

Ätablissemanget, det var här ni läste det först. Kom ihåg det. Jaja, det finns en vitsig f.d. (?) restaurang som heter ätablissemanget-någonting, men de vill jag inte beslå med kassa kostrekommendationer. Sådär automatiskt i varje fall.

Trust.

Lard.

Snart löparvikt!

Tyvärr på grund av grav magsjuka, fy tusan. Be back halvsoon. Fasen så svårt med mat när man är så här. Tips?

Trust lard.

LCHF-uppföljning

Det hade jag inte, blivit yngre*) alltså. Men fettprocenten hade sjunkit litet mer än två procentenheter och nu är jag nere under 140 kg. Nya löparskorna väntar i garderoben med nya strumpor. Det känns bra att ha ett mål med viktnedgången annat än att leva längre och bara gå ned i klädstorlekar.

Långt samtal igår hos min LCHF-person, vi diskuterade bland mycket annat vad att göra efter träningspasset (ta 30 g protein och en liten banan) och vad jag har för slutmål med LCHF (125 kg ca). Motivationsmässigt kan jag nog äta LCHF hur länge som helst om så bara för att slippa hungern.

4 oktober förra året vägde jag 163 kilo med ett allmäntillstånd totalt på väg att spiral out of control, GBY kändes som min enda utväg.

4 oktober år 2009 vägde jag 20 kilo mindre och livet känns lättare. Olika grejer som har varit jobbiga den här hösten hade varit ännu mycket svårare att klara med ytterligare två ölbackar att bära på.

24 kilos viktnedgång tills igår, är alltså 12 sockerpaket, var tusan har de suttit?! Fast det är klart, nu känns det ju i varje fall var resten sitter om inte annat. Eftersom det peppar, peppar går av sig självt med viktminskningen så länge jag kör strikt med LCHF behöver jag inte motivera mig själv på samma sätt som innan jag satte igång.

Motiverad till förändring är jag ännu och än viktigare: var jag redan innan LCHF. Det är ett egenvärde med en normalviktigare och starkare kropp, men nog känns det konstigt att komma tillbaka till kroppsformen och orken jag hade som 24-åring. Tom kläderna från den tiden börjar gå att knäppa igen och det känns troligt att de kommer sitta rätt ok till våren. Men det är ju inte för att kunna ha 14-15 år gamla kläder man går ned i vikt en massa, liksom.

Men hågkomst kan vara kraftfullt, på ett sätt blir det som en tidsresa, older and improved liksom. På nästan alla tänkbara och otänkbara sätt hade jag hellre varit så som jag är idag när jag var 24 men jag var väl helt enkelt inte färdig då.

Jag får fundera över vad den tappade vikten kan göra för mig.

Det blir faktiskt en hel del mera bekräftelse för mig som man, det är rätt trevligt ibland. Men den största fördelen att jag känner att jag kan bedriva nästan vilken motionsform som helst och att jag känner mig 10 år yngre, det blir till ett mindre livsstilsbyte eller i varje fall en livsstilsutökning. Det var ju gott och väl femton år sedan jag kände mig så här.

Prioriteringar, prioriteringar.

But:
In lard we trust.

P.S.: Alla - ännu - överviktiga LCHF-are därute: var modiga att äta strikt även framför andra eventuellt trångsynta normalviktiga. Det är bra för självkänslan och är ofta en riktigt bra grund för ett initierat samtal om kosten och vad andra människor tror de lärt sig om vad och hur man skall äta.

Egen erfarenhet::

http://ettliveftere.blogspot.com/2009/10/en-lunchupplevelse.html

*) metabol ålder

Joggingvikten närmar sig

140 pannor idag. Teater ikväll.

31e är det uppföljning hos Nicole, ska bli spännande att se om jag blivit yngre.

In lard we trust.

And must.

Snuttefilt - här är en insikt som heter duga

Jag tror jag har kommit på varför de som får höra om LCHF både de som skulle kunna behöva hälsovinsterna och de som inte tror sina öron; har för problem med att ta till sig budskapet.

Nu, ju längre jag kommer in i livsstilen, inser jag vilken enorm snuttefilt allt ätande i tid och otid verkligen är! Jag satt och funderade på Annikas föredrag i förrgår kväll och plötsligt förstod jag - tror jag.

Om jag går till min egen upplevelse är den största befrielsen avsaknad av hunger. Men också upplevelsen av att det är mer eller mindre ett halvtidsjobb att sitta och fundera och planera nästa mål/fika/mellis/whatever. Nästan alla människor jag jobbar med har med sig två uppsättningar fikatillbehör plus nån frukt efter maten och i stort sett varje gång jag sitter med är det godis till kaffet eller så har någon bakat. Vilken tid det tar, allt det där.

För innerst inne, hur många vill göra avkall på allt snaskande även om det är till priset av deras egen hälsa??? Så sägs det att LCHF inte kräver någon karaktär, otroligt. Där sitter jag med min släta kopp kaffe fikarast in och fikarast ut och bara deltar i samtalet. Eller parerar tjuvnyp rörande min lunch ;) Så skönt att bara vara och slippa bli påmind om att hungern kommer som ett brev på posten, ni fattar som posten var förr, om man inte drar i sig ett mellis halvannan timme efter senaste måltiden.

Det är en monumental insikt, det här. Det är mysigt att stoppa i sig grejer i tid och otid, och med högkolhydrat blir det snart sagt nödvändigt. Man lever för att äta istället för äta för att leva.

Det här lät bättre när jag funderade över det; men dels låter LCHF för bra för att vara sant och vissa kanske inte uppnår precis alla tänkbara hälsovinster i alla lägen. Men man måste göra slut med frosseriet eller myset eller fikat eller vad man nu kallar det.

Det är nog svårast, för ger du kroppen vad den vill ha så inser du att allt ditt tidigare godisproppande i stort sett kan tolkas som ett enda maniskt överröstande av vad din varelse behöver för att du ska må bra.

Visst.

Alla mår inte kass eller får Typ II av kolhydraterna, men många gör det.

Vi behöver inte lägga ned en massa tid och energi på att äta, planera ätandet och parera hungern. Det kan ge en tomhetskänsla, för vad gör du av med all tid du brukade äta?

Upptäck litteraturen eller din sambo eller vad tusan som helst, nu är du fri!

In lard we trust.

In sickness and in health

Annika kommer till stan den 22a, det ska bli kul att lyssna på henne. Mingla litet med lokala förmågor och förhoppningsvis få en stunds prat.

När jag gått ned 25 kilo med VV fick jag ett riktigt fint diplom på posten, det var oväntat. Jag undrar vad jag ska hitta på åt mig själv när jag kommit så långt, 4 kilo kvar till det delmålet uppnåtts för tredje gången gillt i livet.

Ikväll blir det texmex i varje fall. Köper Santa Marias organic tacokrydda och kokar köttfärsen med en massa fint, fint hackad lök i kastrull tills det är färdigt under ständig omrörning och sönderdelning. Använd träslev, jag försäkrar dig en upplevelse av rang, dessutom sprätter inte fett över hela spisen och tillsättande av vatten och smör kan du glömma. Nästan full värme tills köttet blivit genomstekt, sedan får det puttra i 20 minuter på näst lägsta.

Guacamole:
3-5 avocados
En bit färsk chilipeppar
1 krm socker
1 msk salsasås
3 krm Tabasco
½ finhackad lök
2 klyftor vitlök
ca 1 tsk salt, går att eftersalta
Ett gäng varv med pepparkvarnen

Mixa. Låt stå tills sig i rumstemperatur ca 45 minuter.

Njut.

Salsasås:
1 burk ekologiska hela skalade tomater
1 dl tomatpuré
1-2 finhackade lökar
1 msk cayennepeppar
1 msk Harissa tucal (tunisisk kryddblandning på konserv och numera även i tub)
1 msk paprikapulver
1 msk Kockens chilipulver
1 msk svartpeppar
1 msk salt
1 tsk socker
1 msk vitlökspulver
1 dl vatten, späd tills konsistensen är ok, lösare till tacos fastare till burritos

Gör gärna dagen innan, hoppa inte över harissan, då kan du vänta med receptet tills du har det. Det är mycket lök i receptet ja, ingen felskrivning.

Lardo - credo.

Nu ska jag "harreke lahme" - blanda kött.

EDIT: låg-kh-öl till var ingen höjdare, omväntat lite av en höjdare tom. Bra så.

Stresstest 1 - LCHF

Jag har testat orken på ett utdraget lågintensivt men muskelkrävande arbete: riva badrumsbeklädnad, golv och tak.

Det gick bra, igår kväll stupade jag i säng klockan 2315 och hade kört 3½ timme, drygt. Min sambo hjälpte att samla upp allt elände jag rev av, annars hade det tagit än längre tid. Men ingen hunger och full ork. Vill helst inte tänka på hur upplevelsen varit med 23 pannor extra på axlarna.

Lardo - credo.

Äntligen testade jag blomkål!

Gjorde korv stroganoff när vi hade besök.

Fullfett laktosfri créme frâiche, tack Arla, och 38% laktosfri grädde, tack igen men skippa Karragenan som ett nyårslöfte Arla och äkta vispgrädde att toppa med. Till det Kung Ingels kalkonkorv. Lök, koriander på burk, chilipulver, paprika, tomatpuré, senap, kvarnpeppar och salt gjorde det hela ganska smakligt. En signaturrätt förr i världen, får rycka upp mig litet märker jag.

Gott med blomkålsbuketter, småkoka i dryga 20 minuter med ganska saltat vatten fiskade upp med silslev. Ska prova blomkålspizza nästa gång.

In lard we trust.

Mer om att känna sig som att man inte duger ...

Till att börja med, det här blogginlägget ger i princip inga svar på något alls.

Men:

Å ena sidan: det är roligt att gå ned i vikt, det är en del av sanningen. Fördelar:

Fler klädesplagg som passar i affärerna
Man orkar mer
Bättre fokus på annat än nästa måltid
(Än) Mer uppmärksamhet från andra
Fler intressesignaler från de man möter - ja småflirtar då

Men kruxet är, vad ska man med viktnedgången till? Där kan man fundera många varv. Tycker man att man duger som man är, vad är då incitamentet? Vad sporrar till den jätteansträngning ett rejält byte av livskurs kräver?

Läser just nu en bok om den saken och har inte kommit så långt än - den är halvt trist faktiskt - men verket diskuterar viktiga apekter av viktminskning tydligen. Jag återkommer.

Jag tror och hoppas att människor som dragits med massiv övervikt är mindre ytliga än andra och mer koncentrerade på en persons kvalitéer än det första intrycket en utseendescanning ger vid handen. Men jag vet inte. De är väl som folk är mest.

Själv tycker jag det är trevligt med människor som är goda ambassadörer för mänskligheten; toleranta, respektfulla och nyfikna till exempel. Det gör nog de flesta ärligt talat.

Men.

Vad tycker du om någon i affären som står framför dig i kön som virrar, luktar svett, är sjavig och allmänt osnygg? Osnygg som helheltsupplevelse, inte utseendemässigt. Kommer en människa undan med virrandet - om hon i varje fall är nyduschad samt har ett acceptabelt yttre?

Nå?

Jag har försökt analysera mitt egna tankesätt och mina egna fördomar ur olika perspektiv. Till exempel: de flesta Disneyskurkar är: frossare, feta, osnygga, helt eller halvt knäppa och bryr sig inte om något utom sina planer att erövra världen - typ hygien och så. Ok vissa är onda och ser onda ut, men de flesta är rätt stereotypa onda fetton.

Vad för slags egenskaper och hos vilka har man minst svårt att tåla? Varför grupperas olika egenskaper så lätt hos smala och överviktiga? Hur bygger man sin egen identitet utifrån den begränsade mängd attribut tilldelade den gruppen du händelsevis råkar tillhöra?

Förslag på stereotyper:

Smala snygga människor är osmarta, utseendefixerade, överlägsna, karriäristiska, empatisvaga och lagda åt pennalism gentemot andra mindre snygga eller rentav fula.

Tjocka människor är sega, korkade, obildade, aningslösa, ohämmade njutare, saknar planering, viljesvaga, men snälla mot andra losers och upplevs som gnälliga över att de inte klarar av något.

Vad hittar vi för egenskaper hos respektive grupp eller vilken annan som helst definierbar grupp? Varför är det så glädjande med en smart, vacker och stark människa som tycker modelljobb är slöseri med tid och utbildar sig till barnläkare för att jobba i afrika? Får den människan representera en önskedröm man egentligen ville beskära sig själv? Det är ju liksom toppen med vem som helst som ägnar typ tio år åt behjärtansvärt arbete. Skön eller inte, smal eller inte.

Vem lägger du märke till i affären/på gatan/på krogen/varsomhelst? Vad spelar in i den bedömningen? Vad kan du lära dig om du konfronterar dina egna automatiska tankar?

Inga svar här. Men uppslag till fler frågor kanske.

In lard we trust.

It might be all we may trust.

Bara regn hos mig.

Har ni hört om hundar som jagar bilar?

Litet så är det med min önskade vikt, vad ska jag göra när jag är färdig? Hunnit ikapp bilen, alltså.

Jag har kommit på att det jag helst av allt vill göra, min övervikt satt stopp för det i en massa år; är att ta upp löpning igen. En gång i tiden sprang jag en mil terränglöpning varannan dag, det var underbara år och ett tag funderade jag på Stockholmsvarvet, halvmara alltså.

... hur som helst är jag faktiskt snart därhän viktmässigt att jag kan börja springa igen så smått. Alla som tycker det verkar trist kan jag faktiskt rekommendera att ge ett seriöst försök, om ni alltså planerar att börja motionera vanemässigt. Det är en fantastisk känsla att kroppen vill och kan bära dig kilometer efter kilometer för att det är skönt att man kan och roligt att man kan.

Jag gillade att styrketräna och det gjorde jag under min VV-period, det funkade rätt bra eftersom jag på den tiden åt en massa kh. Om en åtta-tio veckor, om allt stämmer kan jag faktiskt börja ta mina första löpsteg, och därvidlag lär ju kroppen ha ställt om sig ordentligt till att köra på fett och proteiner.

Det känns overkligt.

Löpning, igen?

Det blir ganska regelbundet diskussioner om kosten numera, på jobbet. Många tillfällen att slipa argumenten men också höra hur andra löser sitt liv vane- och kostmässigt. Det börjar gå upp för fler att och hur LCHF funkar, de ser ju mig krympa från vecka till vecka så att säga.

Men Nutrilett finns djupt i folksjälen, ack ja.

With lard we will prevail, and in lard we shall trust.

Gammal kärlek rostar aldrig (tydligen)

Prinsesstårta var gott ännu! Fast stans dyraste konditori kör väl i viss utsträckning med äkta grejer. Litet halvt less på kött just nu. Ska göra Airams jordnötssås snart igen, litet nytändning. Kalkon till och mmm ... Gjorde kalasdressingen, den var grymt vitlökig, sämre hälften klagade järnet. Ska kanske skära ned litet nästa gång, men vitlök är ju nyttigt egentligen.

Nästa projekt blir att göra majonnäs själv, men vad gör man av alla äggvitor? Gör Steviamaränger? Hmm, decisions, decisions.

En lunchupplevelse.

Idag hade jag med mig mat till jobbet. Måltiden bestod av två kokkorvar av fabrikatet Göl 3,5% kh och en Rishultskorv x% kh. Till det hade jag en påbörjad burk med Skagenröra med fullfett. Tyvärr en massa E i salladen. RydbErg liksom, men ibland har nöden ingen lag.

Jag sätter mig och slevar i mig, lunchen går ju snabbt med LCHF i varje fall. En tjej på mitt kontor ger mig - hon är inte den första - ett snett ögonkast och förkunnar:
-Det där kan ju inte vara nyttigt. [För överviktiga typer som du har ju ingen koll på vad ni ska äta]. Hakparenteserna är en inte helt otänkbar tankebana, eller så kom det bara ut fel.

-Jodå, svarar jag, det är det. Ja utom tillsatserna då, men ibland har man brått.
-Det är ju en massa felaktigt fett där och inga grönsaker.

Jodå, alla tillrättavisningar i normal samtalston utan särskild betoning.

-Nope, allt fett jag behöver och en del proteiner. Jag äter på ett sätt som utesluter kolhydraterna.
-Inga kolhydrater?
-Nej, principiellt kunde vi bytt lunch du och jag för du äter inte heller några kolhydrater och förutom att din räksallad skulle kräva en rejäl klatt majonnäs på så är det något jag skulle kunnat äta.
Det blev en trevlig diskussion och hon fick nog upp ögonen för att det finns andra sätt att äta på som kroppen kan må bra av. Den normalviktige behöver sällan göra några jätte-avväganden vad gäller kosten; en balanserad kost ger inte upphov till särskilt hög övervikt. Alla vid bordet deltog, även ett par tre som anslöt efter hand.

-Äter du inga grönsaker?
-Nope, behövs inte, kosttillskott kanske man får ha, men tomater äter jag för att det är gott och innehåller antioxidanter.
-Men isbergssallad, som inte innehåller något alls egentligen, och grönsaker som växer på marken "får" man äta. Men jag vill ha igång min viktminskning och hoppar kolhydrater i stort sett.

Jag undrar vad som hade hänt om jag hade fällt den inledande kommentaren till henne om hennes mat. *) På nåt sätt tror många att vi överviktiga är i behov av både svält- och självsmalas ackumulerade (läs: indoktrinerade) visdom kring maten och ätandet. Annika kom med på ett hörn också.

*) = Hon hade gått i taket. Förr kanske jag också hade gjort det, men då hade jag missat tillfället att få bedriva litet LCHF-upplysning. Det hela blev ett konstruktivt samtal, jag berättade även om mina överväganden om GBY och så.

In lard we trust.

Still.

Varför överväger man egentligen GBY, gastric bypass?

Jag har funderat till och från sista tiden över mina motiv till att göra GBY. Eller ja, det blev ju ingen, men varför ville jag göra en?

Kom på nu att jag måste ringa sjukhuset och ta bort min plats i kön. För ett sådant ingrepp vill jag aldrig göra. Hur som helst.

Men vad gör man? Med explosiv, livsfarlig övervikt, inget man gör verkar hjälpa och pressen av konstant hunger gör att alla föresatser och planer faller ihop som korthus inom loppet av veckor.

Om man jämför alla fördelar med att leva med LCHF är faktiskt det faktum att man slipper hungerkänslor den allra, allra främsta. Jag går inte och lägger mig hungrig och vaknar inte hungrig. Maten smakar gott och numera tar jag det ännu lugnare när jag äter så jag uppnår mättnadskänsla en liten stund efteråt. Det tog ett tag att vänja sig vid det; med kh i maten blev jag ju i princip hungrigare medans man äter tills kroppen slutligen säger stopp.

I alla fall: varför GBY, gastric bypass? Ät 1½-2 dl föda resten av livet och säg nej till kolsyrade drycker i varje form och glöm feta maträtter i allmänhet.

Vad är det man går ned av? *Vad* är det kroppen går ned? Vatten och muskler till stor del. Sedan att musklers förmåga att bränna fett är aningens överskattad, men de 95 kilo muskler jag har "drar" ändå en 800 kcal om dagen. Kroppen drar sig dock inte för att omvandla musklerna till protein för driften om du inte får i dig tillräckligt. Proteinpulver är bara att glömma och muskelförlust är en del av spelets regler blev jag åthutad av en dietist under GBY-informationen på sjukhuset i stan.

Bara risken om ca 30% att du måste göra en operation till är ju avskräckande bara den. Men är feta människor så lata och dumma att de vill ha en quick-fix till allt eller är det ett samhälles krav man förgäves försöker leva upp till och konformera sig till? Eller blir man indoktrinerad att om man är fet så har man inget val. Hur realistiskt är det att gå ned 50-60 kilo? Vilket stöd har man att hämta? Från vänner, familj och samhälle?

Man är ärligt talat rätt ensam om att försöka gå ned. Inte för att man inte har vänner eller familj eller partner utan för att de kan inte gå ned åt en.

Skulle man frågat runt på GBY-mötet om folket hellre skulle valt ett annat sätt att gå ned sextio kilo utan att snöra av magen för livet och inte behöva äta med tesked resten av livet; hur många hade lidit sig igenom alla trista fakta man fick sig till livs? Med risken för att dö på op-bordet, om-operation, depression, reflux etc ad nauseam?

Ett fåtal som kanske visste med sig att enda vägen är ett fysiologiskt "Antabus" som inte tillåter missbruk och man får så obehagliga hjärtklappningar om man missköter sig med maten - dumping.

-Det misstaget kommer NI ALLA ATT GÖRA, SÄKERT MÅNGA GÅNGER TILLS NI LÄR ER, sa Dietisten förresten. Tack, tack för förtroendet.

Se källa:
http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=6632

Citat ur artikeln ovan:
"Ett observandum hos kirurgpatienterna kan vara deras tidigare start av övervikten. De flesta av dem utvecklade sin övervikt under barndomen, och detta innebär att de har en bild av sig själva endast som feta. Det är ett potentiellt viktigt, men ännu lite uppmärksammat, faktum att den feta kroppshyddan i sig kan ha kommit att utgöra en väsentlig del av identiteten [17]. Hos patienter med fetma sedan barndomen finns det ingen annan känd vuxen kroppsidentitet än tillståndet med fetma."

Det här kan vara ett aber, det är bra att sådant också står med. Men det säger mer om den identitet feta gärna tilldelas - än den de helst vill skapa åt sig själva.

In lard we trust.

Brevet från LCHF-land - De ohungrigas trosbekännelse

Kan rekommendera hugade att ta kontakt med en LCHF-terapeut, eller vad man ska kalla de. Hade det inte varit för kickstarten vi fick, jag och min sambo som inte bara täckte hur och när utan också varför, hade jag kanske (läs: nog) inte suttit här och skrivit.

Dels har LCHF-personen ofta tillgång till rätt mycket mer sofistikerad utrustning*) än man har i badrummet dels kan man ibland behöva råd och dåd.

Men det är klart, ett måttband, en våg (kanske) och en del djävlaranamma kommer man också långt med.

It works if you work it, so work it you're worth it sägs det inom en annan världsomspännande rörelse. Kan appliceras på alla former av överbruk och varför man kan få ett bra liv med måttlighet.

Nog med aforismer nu. Hitta ett sätt att leva du kan tro på, som inte skadar dig själv eller dina kära, skriv en bok om det dra dig tillbaka rik.

Min bok kan heta:

Kebabdieten - utan steg till frihet

Peace och sov gott alla ohungriga; ni andra ta en kvällsmacka =)

*) : man kan stå ut med att inte ha sjunkit mycket i vikt om fettprocenten sjunkit ett par hack.

En resas två första månader

Den här tiden har verkligen känts som två månader på vissa sätt, på andra sätt längtar man ytterligare två månader fram i tiden. Men nu är vi här i alla fall.

I helgen nu köpte jag mina första jeans - i vuxen tid bör jag tillägga. En rätt juste köpupplevelse, blev det på Domus (!) här i stan. Underbart vänligt och intresserat bemötande och vi fick oss till livs en fin pratstund om livet i stort och viktminskning i allmänhet. LCHF var minsann bekant!

Det finns en anledning att jag gick på Domus, dels gillar jag Domus, dels hade man litet rabatt på ett herrplagg om man hade med sig en liten pappersbit. Men det är inte Anledningen.

Anledningen är att på Domus blir man ok behandlad; inte som någon som Verkligen Borde ha gått ned minst 35 kg innan vederbörande vågade sätta foten i något lokalt klädpalats. Utom Boomerang här i stan, självklart, jag har ett kärt förhållande till den affären och dess expediter. Alltid vänligt och intresserade, men de har inte jeans i min storlek än =) Och Domus överger jag inte.

Är det inte intressant att se hur vanligt det är att folk behandlas - diskriminerar är ett kanske litet starkt ord, men känslan är besläktad - efter hur man tycker de borde skött sin kost och sin kropp?

Jag tror att det har att göra med den syn man har på sina medmänniskor i allmänhet; särskilt de vilka man reserverar själva epitetet för. I min praktik på socionomprogrammet har jag landat på socialtjänsten i min stad. Den enhet där mina handledare, mina kollegor och jag är verksam på handlägger många personer med ett relativt sett långvarigt behov av samhällets och i synnerhet socialtjänstens arsenal av stöd. Medmänniska är nog det långt bak i kön av ord många skulle kunna tänka sig att beskriva de med. Trots att många inte har minsta problem med vikten och enligt gängse klädaffärsmall borde de inkassera ett bättre bemötande än oss osmala.

Då märker man att det finns grader av paria-skap:
Smal och sliten utan pengar - en hand svävar över väktarknappen
Tjock och fattig - Ringa polaren och snacka om nästa helg
Fattig men smal - Tittar du bara?
Tjock och normalklädd - Tittar du bara eller behöver du hjälp? Efter tredje ögonkontakten. Kanske.

Ja ni fattar, det stör inte mig så oerhört att folk tror man är pantad för att man är överviktig. Det säger mer om personen i stort, det är inte så synligt heller. Men trist bemötande för att man inte ser ut som folk borde, det har jag svårt att tåla. Skillnaden märker man lätt om man orkar tänka på det.

Det tog i alla fall drygt en kvart innan jag fick tag i en expedit på Domus. Det gjorde mig inget. För henne jag fick hjälp av lade ned sin själ på att hjälpa en tjej med visst funktionshinder att inte känna sig funktionshindrad. Och att hitta kläder då, såklart. Sådant värmer, glöm inte ditt Domus!
Det kanske heter något annat där du bor, men idén är densamma. Men rätt vad det är finns den inte kvar för att sådana som du och jag, som bryr oss om medmänniskor - glömde bort att handla där.

Inget ändras för att du går ned i vikt.

Jo.

Men inget annat än dina mått; var du en glad typ innan har du troligen den egenskapen i behåll. En neggig Butter blir inte mindre butter av att bli smal, eller neggig.

På gott och ont kräver verkligt framgångsrika livskursförändringar en brytning med gamla (o)vanor men ger faktiskt dig också chansen att återuppfinna dig själv. Men det kan ta längre tid än kilona.

Och du trodde du slapp tänka på sådant?

Men det går det med.

Om du vill.

Peace.

Alla som har gått på Viktväktarna räcker upp en hand

Ja, ni är säkert ett par stycken, min hand är uppe. En dag på mitt matbord enligt points-tabellen:

Frukost:
4 skivor bacon - 9 points
2 ägg - 4 points
2 msk vispgrädde - 4 points
2 skivor 34% ost - 4 points

Lunch:
2 bacon- och ostkorvar - 16-18 points
2 hg keso - 3 points
50 g majonnäs - 5 points
1 tomat - yay 0 points!

Kvällsmål:
300 g kött/entrecoté - 6-9 points
125 g sås - 12 points
sallad - 0 points! Igen!

Snabbt överslag: frukost 22 points, lunch, 25 points och kvällsmål 20 points. Summa 60 (EDIT: 67 blev det visst) points! Bara 29 över vad jag "fick" äta som medlem. Nu är jag inte helt hundra på pointsantalet kan diffa litet. Men på 67 points går jag ned, stadigt och är aldrig hungrig och inte beroende av äsch-points och småå bananer. Tapio, vad gör du nu för tiden??

In lard we trust.

-2,2 kg på två veckor, förresten.

För att anknyta till något tidigare inlägg

... vill jag på förekommen anledning meddela att LCHF-intresserade varken har intresse av världsherravälde eller åsiktspolisande. Tror jag.

I olika sammanhang har jag stött på intressanta attityder både tysta och explicita värderingar av vad jag och andra som bytt livsstil äter. Själv kunde jag bry mig mindre om vad andra väljer att sätta i sig, men inte mycket mindre ärligt talat, kanskeom jag ville ha receptet förresten.

Skeva ögonkast när man inte äter grönsaker och bara kött och majonnäs i personalmatsalen, smälter ett par Bregottpaket på den halvkassa maten på konferensen. Passar alla former av kaffebröd och ändå går ned i vikt och mår bra. Otäckt.

Om man ger sig in i debatt, blir man sedd som typ scientolog. Ja, nu har jag aldrig varit scientolog eller så, men jag börjar förstå vad för slags motstånd de fajtas mot. Men som sagt, se första meningen och jag tycker heller inte synd om organisationer eller enskilda som får skäppan full av ovett som försöker det ena eller det andra. Däremot ska man som avvikare vara hur tolerant som helst okunnigheten använder metoder som ovan. Otroligt.

Men vissa får en fullkomligt längtansfull och litet skamfylld blick när man talar om vispgrädde och hur gott det är till nästan allt. Det finns hopp. Men för mig och många andra ingår få av bokstäverna som utgör ordet kolhydrater i ordet hopp.

Eller näe inte så få, det ser jag nu, men inte alla i varje fall.

Om jag säger så här då: kolhydrater är inte synonymt med hopp för oss.

Ni fattar.

In lard we trust.

P.s. Drick vatten som bara den, dock.

Kh och min kropp.

Intressant va? Nej, men ärligt talat. Jag åt takeaway från en thaibuffé två dagar av tre förra veckan, försökte ladda så mycket kött det gick med det blev ju en del wokat. Vattenkastanj och broccoli mest tror jag. Pang sa det i vågen!

Bara vätska, såklart, men ändå. Nu flera dagar med litet/inga grönsaker börjar vätskebalansen rätta till sig. Jag känner redan på morgonen om jag samlat på mig, blev den känslan flera dagar.

Ägg, bacon och ost så ordnade det till sig och skippade grönsaker. Att man aldrig lär sig.

Andra delen, slutord.

-Så, kan man säga att hungern gjorde att du inte behöll viktnedgång från tidigare relativt lyckade viktnedgångsförsök?
-Precis, nu vet jag inte om jag kunde hoppat på LCHF efter att ha kört VV. Det spelar ingen roll för jag visste inte om LCHF och en form av svält som VV faktiskt handlar om är inte min melodi. Men jag gick ned 35+ kilo, det gjorde jag. Sedan blev det stopp. Och upp, då. Hade jag aldrig blivit hungrig igen så kanske ... Men det är ju problemet, de flesta blir hungriga.
-Så i princip handlar LCHF till en del om att man behåller eller sjunker i vikt för att hungern inte gör sig påmind?
-Kan man säga, plus att kroppen blir mer avslappnad i förhållande till vilka näringsämnen den behöver hamstra. Dessutom äter man mindre, fett mättar bättre. Mycket snack - polemik - om vad som är bra med högfettskost.
-Men det låter ju ganska behagligt att äta en massa kött, fisk och bacon hela dagarna? Vem vill inte det?
-Rätt, många, särskilt de runt normalvikt. Alla Älskar potatis, bröd et cetera. Det gjorde jag med, tror jag.
-Fast kroppen tar nog ett tag att ändra sin förbränning; nu när jag jobbade i trädgården blev jag litet yr i huvudet efter ett bra tags slitande. Snart två månader på LCHF, nu.
-Så, vad kan du berätta om andra effekter av kosten på dig?
-Bra sömn, bra ork ändå, full tankeskärpa, min blogg, haha. Relativt hög viktminskning också, förlorat drygt en dm i midjan och runt stussen samt gått ned nio kilo. Det är mest fördelar.
-Men ...?
-Tja, vissa maträtter och olika sorters matritualer får man återuppfinna. Texmex utan majs, chips och tortillas blir ju litet andefattigt. Se där, en nackdel!
-Hur känner du nu, så här ett tag in i LCHF-livsstilen?
-Äntligen.

Därmed är intervjun slut, tack för att ni läste.

In lard we believe.

Liten kvalitativ studie, asliten faktiskt. Men relevant.

Intervju med en LCHF-försöksperson. Han är 38 år, har en historia av jojobantning och mer eller mindre ständig hunger. Inga blodsockerproblem eller någon blodtrycksproblematik. Dock en övervikt som med åren blivit alltmer uttalad, personen har bestämt sig för att informera sig mer om LCHF efter kontakter med vänner. Idag går han på högskola sedan flera år och just nu praktiserar han inom offentlig förvaltning en bra bit hemifrån på morgnarna, resan sker med cykel.

Intervjuaren, medelålders socionomstudent.
-Hej!
Informanten, 38 årig högskolestuderande med ett psykologiintresse.
-Hej, det var länge sedan! Kul att se dig!
-Tack, tack, detsamma får man säga. Det var ju ett tag sedan nu, eller hur?
-Jo, vi sågs ju senast den 21e juli. Det var ju då du hade beslutat att ta kontakt med en LCHF-handledare, inte sant?
-Ja det var dags för förändring och en del information hade legat hos mig och mognat kan man säga. I förra våras träffade vi vänner till min sambo, där tjejen frågade om kostvanor och sådant appropå inget särskilt. Jag minns inte hur vi kom in på det, men jag minns att hon pratade om att äta bacon, ägg och korv till frukost. Och gå ned i vikt på det. Osannolikt tyckte jag, min sambo vägrade tro på det och eftersom även jag var tveksam blev det inget av det hela utom att jag lånade Sten Stures bok; som naturligtvis blev liggande.
-Det var väl synd? Att du inte läste den, menar jag?
-Det kan man väl lugnt säga, men bättre sent än aldrig. Att bara läsa boken är osäkert om det hade gett mig insikten och tron att det här är något jag kan tro *på*. Fast Sten skriver samma sak, att LCHF var något han kunde tro på, läste jag nyligen mycket senare.
-Hur började du med LCHF? Eftersom du inte läst upp dig på bloggar och så?
-En kvinna som heter Nicole hade vi telefonkontakt med i min sambos väninnas regi och efter ett introduktionssamtal per telefon beslöt vi oss för att "prova".
-"Prova"?
-Jo, för att det är lätt som oinvigd eller vad man ska kalla det, att tro att LCHF är en diet eller ett gäng lättköpta slogans på glättat papper med en massa kuponger att klippa ut.
-Men ...
-... det är det inte. Det är ett annat sätt att leva. Utan massa E och utan superövervikt och med äkta käk. Bra frukost, bra lunch och kött och sås till kvällen.
-"Bra" frukost? Som typ havregrynsgröt och lättfil?
-Nej, bra frukost sa jag ju. Ägg, vispgrädde och bacon eller korv. Eller både och om du är sugen. För du orkar inte äta mer för att du är sugen, du vill bara sluta äta när du fått ditt behov tilfredsställt.
-Ungefär som man äter frukost i England?
-Ja, utom toasten och kanske bönorna. Mer bacon istället. In lard we trust brukar jag skriva på min blogg. KRAV-märkt köpte jag redan innan - undantagsvis - och natriumglutamat, -inosinat och allt vad de heter smakförstärkarna var bannlysta. Kolhydraterna var däremot trägna gäster runt midjan och på matbordet.
-Vaddå, äter du inte bröd???
-Nope, inte en skiva sedan 21e juli. Fast nu ljuger jag litet, 2 skivor Finn Crisp har jag fått i mig, eller tre ...
-Sedan?
-Dess.
-Jaha.
-Ingen pasta, potatis eller ris och nudlar heller. Frukten fick skatta åt förgängelsen den med. Men jag skrattar hela vägen till badrummet och garderoben. Ett litet pris för ett nytt liv. Utan hunger. Gillar du egentligen att vara hungrig?
-Men då äter man ju bara, väl?
-Ja som i mitt fall: hela tiden typ. Mellanmål, mat innan maten, godis i affären, mys med glass på kvällen.
-Så du tänkar *aldrig* på glass eller justa mackor längre?
-Nej, det gör jag faktiskt inte. Hade jag någonsin varit hungrig så kanske ... I och för sig.
-Men om du inte ätit på 6 timmar-
-Så äter jag.
-Men om du inte är hungrig, hur vet du att du skall äta?
-Say hello to my little friend: Skalman. Mat och sovklockans fader.
-Kan du äta allt då?
-Nja, allt utom pasta ris yadda yadda yadda. Bufféer är ett måste i stort sett.Fast till och med på IKEA senast var de förstående och laddade på fett - hehe - med sås och grönsaker.
-Men ändå, rostat bröd med kaviar och philadelphia...?
-Tja, varför inte nygräddade våfflor?
-Åhh vad sugen jag blev!
-Smakade tvärt ingenting, vi blev bjudna bort senast och det doftade verkligen gott av våffelbakandet. Men smakade inget alls, inte i förhållandet till den överjordiska kombinationen av minnen från barndomen och krasandet mellan tänderna och doften. Doften. Men det var bara doften som verkligen höll vad den lovade. Min dotter högg dock in med god aptit på den tredjedelen jag inte ville äta.
-Ett slags antiklimax, förstår jag dig rätt?
-Fullständigt.

Intervjun fortsätter i nästa avsnitt av Verkligt vetande, snart på en blogg nära dig.

Varför duger man inte? Eller varför skulle man inte duga?

Duger du inte? Säger vem? Tidningarna? Teve? Din klädaffär som inte för kläder i din storlek längre?

Själv får jag otroligt kassa vibbar av vissa viktminskningsföretags marknadsföring. De kan inte ge dig en själ, tyvärr. Allt vad de heter; VV, Extravaganza, Viktklubb etc etc ad nauseam.

Blir du en mer attraktiv människa? Vad är ditt motiv för att vilja ändra på den del av livet din övervikt utgör? En attraktiv partner för mig har utan att rangordna:

Humor
Sexlust
Generositet
Tycke för dig
Självrespekt
Självdistans

Jag tror inte ondskans kungadömes utsända explicit vågar försöka kränga på dig de grejerna utan att riskera ordentliga böter. Det betyder inte att reklamen inte försöker få dig att förstå att de grejerna får du på köpet! Motivationen är här som eljest: dina pengar.
Tyck om dig själv, men inte genom att dränka hjärnan i vin och sprit och din kropp med socker. För vem är du egentligen, varför förtjänar du ett bra liv? Jag kan svaret på de frågorna vad gäller mig, dessutom har jag en god idé hur de svaren kan formuleras i stort.

Men inte säger jag dig: Du är vad du äter, eller håller upp en sådan plattityd som en trosbekännelse.

Ja, jag avskyr Anna Skipper och hennes gelikar, BMI 20-människor som tycker feta människor är dumma och tröga men inte drar sig för att försöka göra en rejäl hacka på nämnda personer. Inte ens de som tror på Ann-sagorna är dumma och tröga; de har bara övertygats om att lyckan finns i att själv bli smal och kunna diskriminera alla andra fetton. En stark någotsåhär normalviktig kropp tjänar dig bättre och oftast fler år. Det är allt, de som inte gillar dig för dig kan du ge på båten *).
Ett värdigt liv eller bristen på ett kan se olika ut, har jag lärt mig. Men min uppfattning är att god hälsa är när varken fysiska eller psykiska omständigheter behöver hindra dig från att få försöka må så bra som möjligt.

In lard we trust.

*) Fast om HON eller HAN faller nu, ska du ha kul en stund innan du dumpar den ytliga djäveln.

Vad gör man inte för pengar egentligen?

Fick reklam från ondskans imperium igår. Viktväktarna för alla er nytillkomna läsare. Falskt, braskande och rent lögnaktigt är olika sätt att benämna reklamen som sådan.

En person med BMI 22 som gör reklam för VV, säljer sig totalt, snackar om att hon struntar i träningen och kosten *heeela* sommaren och att all motivation rinner av vederbörande. Bra, då slipper vi se hennes dravel i rutan i varje fall sommartid.

Nu är det dags för mig att leva hälsosamt igen! Tur att Viktväktarna finns ...

Det måste gå dåligt för VV, allt gratis och halva första månaden för dryga 175 spänn. Förr kostade allt första månaden ca 600 om jag minns rätt. I veckan som kommer ska jag representera hur många av deras points omräknat jag sätter i mig och ändå sjunker över ett kilo i veckan. Jag ska även försöka komponera en meny av de 38 points jag fick som daglig ranson. Det kanske räcker till en frukost.

Är man dum i huvudet för att man är fet á la Anna Skippers förfäktanden? Är vi till sist så indoktrinerade att vi gör vad som helst bildligt och bokstavligt för att passa in och inte bli diskriminerade av trångsynta normalviktiga. Jag ska börja läsa en bok: "Övervikt handlar om känslor" appropå hur livet och självbilden förändras när man går ned en massa.

Är du "tjock" i själen hjälper det inte mycket att vågen säger emot, tyvärr. Det blir lättare att hitta kläder men en identitet du kan stå för och våga vara måste du konstruera själv. Mer om detta i afton eller så, jobbet på socialtjänsten kallar.

Ha det gott.

Korven Gud glömde

Gör det ni med, björnkorv är inget att ha. Enda förpackningen utan MSG som inte var typ 300 g i när jag skulle kolla snabblunchgrejer.

Men, ost till fm-kaffet, ovannämnda kotv till lunch höll mig ändå igång mentalt och fysiskt. Skönt.

Grekisk sallad utan isberg, med stekt bacon och ostkorv och massa oliver, olja och vinäger på *mmm*

Fika med ost

Ska ta med manchego till fikat imorgon. Träffade Nicole och M idag, det var trevligt. Kokosvåfflorna var ok, pajen och salladen var fina. Kul att äta LCHF man själv inte lagat.

Såg sista Houseavsnittet på säsong 5, skumt och tungt värre för gamle House. Nu måste jag knoppa.

Natti, natti sov så gott.

Varför är (var) bröd så viktigt?

Nu har jag provat på två olika sorters matföreteelser, nämligen kräftskiva och fajitaskväll utan bröd i någon form.

Aptrist är ett adjektiv jag kommer att tänka på, en annan sak är hur många saker är "goda" uteslutande på grund av att tillbehören är kolhydratstinna? Kräftor utan rostat bröd blev ju liksom ... Jaha? Att man kan äta snarast hur mycket kräftor, majo och västerbotten man vill, hjälpte inte. Snyft. Näe, men det var konstigt. Får rapportera nästa år igen.

En redig fajitasrulle utan rulle? Stekt marinerat kött med massa coola såser. Gott - ja - men har inte mycket med fajitas att göra. Är snarare en helt ny rätt.

Grym salsasås:
1 burk hela skalade tomater ekologiska
Cayennepeppar
Chilipulver
Paprikapulver
Vitlökspulver
Salt
Socker - typ 1 krm
½ dl koncentrerad tomatpure
1 stor lök, finhackad
En nypa koriander
2 msk Harissa

Klipp sönder tomaterna halvnoga och blanda allt, tycker du en stor lök låter mycket så kör ändå du blir inte besviken.

Inga E, men kolla harissan. Blandas gärna en dag i förväg. Sockret är en försumbar mängd som Airam skriver ibland =)

Peace.

Hur står sig LCHF i skolan?

... eller snarare, hur står sig lågkolhydratskost när tankearbete och -skärpa krävs? I'm about to find out.

Grundade med ägg, bacon och grädde samt två baljor kaffe. Inte hungrig än, såklart. Rullade fyra skivor Schwarzwaldskinka med Philadelphia i till lunch, lätt att bära med sig och fyller nog behoven. En matsäck som är på två hekto och 175 kubikcentimeter är faktiskt mer praktiskt också. Det är en lång dag idag.

Men det var grönt. Kh är överskattade.

Antiklimax är också klimax

Skoldagen blev kortare än förutsett, därav inget problem med att äta något på lunchen nära skolan.

Kom hem 1230, åt 2 röda pölser med proportionen fett/kh+proteiner nära idealet för viktminskning, 1,33:1. Blev en sked keso, litet räksallad till och en halv liter vatten.

-2,7 kilo på två veckor denna gång, även måtten osthyvlades ned. -Det tar sig, sa fettbrännaren.

In lard we trust, in diet we bomb.

Keep the fire alive

3 hårdkokta ägg, flingsalt och 2 matskedar KRAV-majonnäs. Bra om man inte är hungrig men vill hålla förbränningen igång. Ibland ids man inte äta eller laga, ägg är perfekt.

Måndag morgon, måndag morgoon *sjunga*

Ja, måndag igen. Imorgon börjar skolan på allvar igen. Med det behovet av en massa instressanta lösningar vad gäller mathållning. Äta frukost järnet och skippa lunchen? Äta vanlig frukost och ta med något att äta? Airams fläskpannkaka lät ju fin.

Dags att mäta sig igen imorgon, brukar låta det gå två veckor emellan. Jag ser nu att jag för två veckor sedan vägde 150,3 i exceldokumentet jag upprättat för ändamålet. Första träffen med Nicole mätte vi och vägde vi oss, nu har hon lovat att med sin nya våg när vi ska ses igen.

Det är roligt med sjunkande vikt, men det är bäst när kläderna sitter bättre. Ska testa litet tröjor idag.

Ses sen.

Tågordningare

För att hitta nya vinklar på viktminskningen och för att inte tråka ut sig till döds tror jag det är viktigt att återuppfinna sig själv och ha ett mål i sikte. Jag har inte bestämt mig för nästa mål, för i dagarna jag uppnår jag mitt första: 10% viktminskning. Ett bra tips från viktväktarna, allt är inte kass med fetmans evil empire. I stort sett allt, men inte tvär-allt.

I höstas vägde jag 163 kilo och nu visar vågen 147 kilo; min berg-metafor är rätt så passande. Det är en del plagg som börjar sitta skapligt, men inga gamla favoriter går på riktigt än men det är snart dags. Jag har en fantastisk vintage Peak Performance-jacka som kostade en förmögenhet 1994, den har jag inte använt på *host* några år. Nästa vinter.

Oavsett vilken framgång LCHF har ur viktminskningshänseende är det ändå viktigt att tänka på att om man har ett BMI i taket får och måste viktminskningen ta tid. På ett sätt är det overkligt att vikten rasar av en, men det var väl dags att jag var öppen för det här projektet.

Lunch var 5 stycken Bullens pilsnerkorv, hade inte någon större aptit och ville ut med lilla älsklingen. Middag blev sallad, lax med dill och citron och en fullfetts créme fraiche-sås med en halv deciliter Vensk kallpressad rapsolja i för att bygga upp fetthalten. Det var gott.

Provade att ta en bit ost en stund innan maten för att sätta igång maskineriet, tror det kan vara en bra grej. Men är du hungrig mellan målen äter du helt enkelt för lite, tre mål mat tror jag är ett bra riktmärke.

Äggröra, grädde och ½ paket bacon blev en hygglig start på en annars rätt seg dag, men nu börjar det ordna till sig för att parafrasera Sällskapsresan.

För övrigt anser jag att stärkelsekolhydrater inte direkt är av godo. Redan på en Finn Crisp får jag blodsockersvänging, utan att ha det minsta problem med blodsockret efter min senaste test inför gastric bypass som tack och lov inte blev av.

En uppväxt på mackor kunde inte bli mer fel.

Tågordning

Provade idag att lägga kh sist i måltiden, ska köra det ett tag. Tar ju ett tag tills vi träffar vår LCHF-konsulent, kör litet Sten Sture tills dess. Skippar även mellanmålen, har dragit på mer fett till måltiderna och det hjälpte mot extrasuget jag vissa dagar upplevt.

Frukost:
2 lantägg
½ pkt bacon
25 g smör på extra

Lunch:
2 korvar (5 g kh/100 g)
½ pkt bacon
räksallad

Middag:
2 st 200g grillade blandfärsbiffar (rå vikt) med prästost ca 35 g
2 cm slanggurka och 1/4 tomat
1 saltgurka egen inläggning (mmm!) *)
bea

= Mätt. Dricker kanske 2,5 liter vatten plus ett par koppar kaffe. Vikten går stadigt nedåt, för den som undrar.

*) det rekommenderas att prova använd bara 1 msk socker till 1,5 liter lag istället för 1 dl eller vad det står, litet socker får man ha. Den som ätit burgare på HRC vet hur gurkan smakar i så fall. Dillfrön, krondill och pepparrot är ett måste. Supergott och halvbilligt, men framför allt vet du hur mycket socker och annat som är i. No E!

Testfastande

Ingen frukost idag, lunch klockan 1130. Var inte hungrig, alltså åt jag inget. Intressant känsla, cyklade litet över en mil utan nämnvärt sänkt ork. I motvind =)

Vilken soppa ...

Soppa för två hungriga och en lunch.

35 minuter

Spisen

Ingredienser: lax, pangasius, kolja och räkor. 1 dl matlagningsvin, 1 dl riktigt vin, 4 dl vispgrädde, flingsalt och nymalen peppar.

Inget fusk, bara njutning. Låt laxen koka med en bra stund innan för att slippa buljongtärning. Försök använda minst en KRAV-märkt fiskingrediens och bara en portionsbit odlad lax, för det räcker.

Börja med att skiva en morot med potatisskalare (nånting måste man ju ha den till numera) på tvären och skiva en halv purjolök fint, fräs i mycket smör och låt sedan puttra i grädden och matlagningsvinet i ca 7-8 minuter. Laxen först, låt skinnet vara på, förresten och puttra 10 minuter. Sedan resten av fisken 10-15 minuter till på halva värmen och räkorna 3 minuter innan det är helt klart. Gör rejäla munsbitar av fisken inget dutt.

Ha färsk cayennepepper att toppa med och aioli på KRAV-majonnäs eller hemlagad och färsk vitlök med havssalt i. Då slipper du salta soppan så.

Jag hade en skiva Finn Crisp vid sidan till första tallriken, den kunde jag haft och mistat.

Natti natti, sov så gott.

Bra (skånska) grejer - det ska vara gott att leva

Viby gårdsbutik - ägg och annat
http://vibypotatis.agriprim.com/?p=884&m=590

Mossagården skåne, men även: Halland, Småland, Göteborg, Floda och Jonsered och Stockholm (endast jämna veckor)
http://www.mossagarden.se/index.php?controller=region&action=select&back=387

Längtar du efter en halv ko?
http://www.bondenara.se/
(Det gör jag, men bor i fel landsända)

Inatt jag drömde ...

Fy fasen. Jag drömde att jag hamnade under kniven inatt. Att jag vaknade upp på sjukhuset med en gastric bypass ändå, fast jag tagit tag i mitt liv och ätande. Inget roligt, men när jag vaknade var jag ju inte uppskuren =) På håret att jag kände efter när jag vaknade, så vivid var drömmen.

Moralen är kanske att man till sist hamnar i ett situation utan val genom att inte göra andra "förebyggande" val innan dess. I min dröm, alltså. Det kan tolkas hur som helst.

Skolan börjar på måndag, studieförsäkran inlämnad till CSN, ska bli skönt att hugga i fastän det varit ett underbart sommarlov med två stycken riktigt bra och givande sommarkurser. Nu är det praktik den här terminen och min dotter har fått en fin skolstart.

Men ärligt talat, det känns som om jag har gått ned 35 kilo, istället för "bara" 15 kilo, allt känns så mycket lättare nu, de 2500 kilometerna på cykel om året har väl gjort nytta i alla fall.

Kämpar vidare med Sten Sture, ska väl ta tag i att kolla mitt kaloriintag, se hur proportionerna är. Bra bok!

Vi ses vid mejeridisken. Annars är faktiskt gårdsbutiker ett tips, 30 stora ägg för 35 spänn på den vi handlar hos. Himmavärpta.

Hur får man reda på om LCHF?

Än så länge har jag ett begränsat antal erfarenheter av diskussioner med andra om LCHF. Händelsevis läste jag i Sten Sture att man sällan blir profet i sitt eget land när man vill säga vad som är bra med Sciento-, förlåt LCHF =) Det verkar helt enkelt orimligt för ett "normalt" sinne att kosten kan ha så många aspekter på annat än själva måltidens beskaffenhet.

För egen del var där ju en tröskel som tog ett tag att komma över, tack igen M. Men jag försöker fundera över hur jag kände när jag fick höra om LCHF första gången och jag kan inte minnas att jag var så misstänksam. Skeptisk självklart, annars hade jag startat den här bloggen för ett år sedan eller hur?

Askesuppvisning idag, fast ändå inte

Idag ska vi på fika och föräldraträff med föreningen min dotter är medlem i. Alltid en massa kakor och vetebuller till fikat; hur löser jag och min sambo detta?

Som tur är har vi blåbär i frysen - som jag glömde stänga igår kväll men det var lugnt bra med kylklampar längst upp på sommaren - och grädde till kaffet ska vi väl ha med oss ändå. Jag gillar smaken av grädde tillsammans med eftersmaken av kaffet men är inte redo att bryta 25 års svartkaffedrickande riktigt än.

Så det är viktigt att en livsstil inte känns som en börda och som jag har sagt om LCHF:
Det här är något jag kan tro på och orka leva med.

Sannerligen tur att det "funkar" på mig och gav utslag på vågen och framför allt kläderna direkt. Men det funkar nog i stort sett på alla*). Dock är det viktigt att motivera sig att bryta livslånga invanda mönster vad gäller måltider och hunger. Det är ett glädjeämne varje dag, att slippa den eländiga gnagande hungern. Jag tror jag har till och med kommit att omvärdera mitt förhållande till mat en del.

Att slippa förhålla sig till hungern och jakten på nästa måltid som innan i princip började innan den förra avslutats är en rätt stor process - och visar i varje fall för mig vad tankeprocesserna oproportionellt mycket rörde sig kring.

För att parafrasera ett ökänt motorcykelgängs motto:
Don't live to eat, eat to live.

Vi hörs.

Förresten: Sten Sture ligger bredvid sängen nu, han är en typ som likt mig inte stryker folk medhårs i onödan direkt. Har haft den sedan förra året - den kommer snart tillbaka, M och J! Nu ska den läsas klart. Allt är en process i livet eller allt i livet är en process, välj själv.

*) har man någon form av ätstörning ska man nog vara försiktig

Dagens lilla LCHF-problem : utflyktsmat

Tjaa, det är ju en del att fundera över när man ska bege sig. Det är ju behändigt med pastasallader och baguetter, om inte annat.

Tips är ju:
Kokta ägg
Babybelostar
Korv
Brieost
Flatbörd/Finn crisp - 4 g kh per skiva
Gurka
Mjölk att dricka - gammeldags mjölk rular
Mineralvatten/kolsyrat vatten

Nej, nu ska vi ut och handla litet till matsäcken. Blir pannkakor för somliga här idag.

Hmm, varför inte gastric bypass?

Som jag tidigare nämnt var jag rätt nära att göra ett sådant ingrepp. En massa saker talade emot men faktiskt också några för.

Vad talade emot?

• Massivt ingrepp, stor risk för följdoperationer 30% enligt informationen vi fick på CSK
• Risk att man får göra öppen kirurgi
• Faktiskt en risk att man dör, liten men ändå
• En matsäck med volymen 2 dl - resten av livet
• Egna erfarenheter efter tidigare galloperation - låg på uppvak 6 timmar och fick morfin på löpande band, Danderyds sjukhus är bäst
• Risk för långvarig konvalescens - inget alternativ när man går på högskola och vill bli klar
• Jag orkar inte plocka fram broschyren för fler nackdelar, men det är ett gäng till
• Glöm drycker med kolsyra i
• Glöm dina muskler du hade innan, kroppen äter upp de under första året, inte bara kroppsfett som sticker inte

Alla som gör det har jag förståelse för att de går igenom proceduren som en allra sista utväg, men det är ett ganska högt pris. Attityden hos somlig vårdpersonal gjorde mig också betänksam.

För (det är en kortare lista):

• Omöjligt att 'fuska'
• Möjligt att operera tillbaka =)
• Man kanske kan vänja sig vid ett liv med liten magsäck, men jag frågade mig leva eller överleva?

Jag moraliserar inte över att personer kan välja den här utvägen, det bara inte kändes som en väg vidare för mig. Men det var ett vakuum tills jag träffade Nicole. En vän tipsade mig för ett år sedan om Skaldeman och LCHF, men jag kopplade inte riktigt då. Han är inte den lättaste att ta till sig. Men ett år hit eller dit ;P

Alla som säger att man inte behöver karaktär för att gå ned på LCHF vet inget om karaktär eller om LCHF.

Lunka på, lunka på ...

Förmiddag:
En tallrik Bollnäsfil till frukost med en halv matsked kli och en halvmatsked pumpafrön i. Börjar bli litet småhungrig här efter släpande av duschkabin och annan garagerensning. Det är ofattbart skönt att slippa hungern. Nu är jag hungrig på ett sätt som kroppen signalerar att "nu är det en stund sedan du åt, tänk på det".

Ska börja på gym här i höst igen, har haft uppehåll två år, ska bli intressant att se hur det går. Men 3*12 Myrlyft över huvudet går ju fortfarande så styrkan är kvar och orken verkar ju inte lämnat mig.

Intressant, för all tid man gick och medvetet och undermedvetet gick och tänkte på nästa måltid eller om man skulle behöva stoppa i sig något innan nästa mål; den tiden kan man nu använda till något vettigt. Matlagningen tar också mindre tid som regel, inget ris eller en massa potatis som ska kokas och stekas.

Dagar som kommer, dagar som gått

Belackare menar att man på LCHF-kosthåll - jag vägrar använda ordet diet, för det är en livsstilsförändring - att man på grund av lågt kolhydratintag skulle komma att lida av koncentrationssvårigheter och rentav sämre drömsömn än på en isokalorisk kost.

För undertecknad stämmer det inte, mygg däremot är drömsömnens nemesis. LCHF har jag kommit att förstå mer och mer om, vad det gäller inverkan på det personliga matintaget. Som jag nämnde igår hade jag gått över nio timmar mellan måltiderna utan att känna nämnvärda hungerkänslor. En rätt så intressant känsla, fattar ju vad Skalmans mat- och sovklocka skall representera.

Hungern har alltid varit ett ok för mig; jag är uppväxt på smörgåsar och ett enda mål lagad mat om dagen. Händelsevis har jag alltid varit överviktig som barn och som vuxen. Från 21-27 års ålder vägde jag normalt för min längd utan att låtsas att jag är 2,65 meter när man kollar vikt/längdtabellerna.

Under tre års tid sprang jag cross-country som mest en mil varannan dag och snabba halvmilapromenader dagligen utöver slit på restaurang. Jag gick ned rätt mycket, en sådär 45 kilo på drygt nio månader. Det håll i sig ända tills jag började springa på krogen istället och börja jobba på kontor. Som mest har jag vägt 163 kilo vad jag vet.

Det är 70 (!) kilo från min toppnotering (eller ja, botten) på 93 kilo när jag höll igång som mest. Ändå sa en tjej jag snackade med då att 93 kilo är ju ganska mycket vikt ändå... Idag hade hon fått örat fullt. Jag fattar ju att hon bara var avundsjuk - numera.

Utsikterna att gå ned till 93 kilo kanske inte är de största, men kan jag gå ned till att jag ska kunna komma iågng att jogga en halvmil är bara det världens gåva. För löpning är verkligen den roligaste motionen jag provat. Jag ska dithän, tänkte ge mig själv det i 40-årspresent. 10 år längre liv och ett löparliv tillbaka, inte det sämsta.

Men en dag i taget, en vecka i sänder, berget tar tid att köra bort.

Men om jag ska gå in på vad jag numera har fått tillbaka:
Jag kan stå på huk hur länge jag vill Och resa mig utan att hålla i något
XXL på KappAhl passar bra - igen
Trappor är inga problem - inte ens om man känner efter
Inte ont i knäna alls - jag har liksom inga knän längre
Bättre sömn - snarkar inte längre märkbart
Sover längre perioder nattetid

Fast:
XXXL på Dressman är skitsmått - en skräpaffär ärligt talat.

Over. Out. Mcal, here I come!

Vadå kcal? Mcal vetja!

Jag åt lunch idag, intressant va? På slaget tolv var den över, ja måltiden. Klockan 21 var jag ännu inte hungrig. Bara vagt upptagen med att fundera om jag verkligen inte ätit något sedan nio timmar.

Jaha, vaddå efter E och utan E:n???

Jo, för när jag startade LCHF en dag, det var den 21e juli 2009. Då var mitt liv fullt av E, både på vågen och på innehållsdeklarationerna.

Jag tänkte här berätta om egna perspektiv och upplevelser under min tid med LCHF, det känns inte som om det är en livsstil jag känner ett behov att byta ifrån.

En gång i tiden var jag en hårsmån (21 dagar) från att göra en gastric bypass, resultatet av denna procedur hade blivit att jag livet ut hade kunnat äta 1½-2 dl föda och dryck. Leva eller överleva kändes det som man fick välja mellan. När jag klev på industrivågen på sjukhuset inför min operation stannade inte vågen förrän den visade 163 kilo. Det var allt annat än muntert.

Men, trögtänkt som man kan vara ibland fokuserade jag på de än kvarvarande hälsotecknen jag ändå hade i behåll. Och så friserade jag för mig själv ett par som börjat svikta betänkligt, men det är en annan historia.

Jag kunde i alla fall:
knyta skorna (wow, liksom)
resa mig upp utan att ta tag i något (halvt sant)
cykla i princip vilka sträckor jag vill (helt sant)
gå upp för ett par trappor (halvt sant, kunde men undvek helst)
hitta kläder i vanliga affärer (rätt osant, knappt ens träningskläder fanns längre i min storlek)

Så här i återblick var det nog bara de sakerna jag kunde göra obehindrat. Självskattningen jag och alla andra fyllde i frågade om olika fysiska färdigheter; gå i trappor, promenera etc och hur väl man ännu klarade av de.

Ja näe, som jag säger ibland, det funkade inte riktigt. En episod, tio dagar, med stick i hjärttrakten kändes också som ett varningsskott. Men det är ett berg att rubba, i bokstavlig och bildlig mening i en situation som min med ett BMI i takåsarna.

Jag bestämde mig för att inte genomgå operationen, dels av rädsla för min hälsa, men dels för att jag sista gången opererades för gallan (långt mindre överviktig än idag, tack så mycket) var jag grymt svag nästan tre månader efter. Tre månaders svaghet på en arbetsplats löser man genom att vara sjukskriven, när man går på högskolan "löser" man det genom att gå om en termin. Nej, tack, jag är gammal nog när jag - förhoppningsvis - planenligt tar min socionomexamen.

Allt det andra med reflux, vällingdiet, mosade grönsaker och ett liv utan kolsyrade drycker i någon form och utan fett lockade inte direkt heller. Men jag visste inte om jag hade det i mig att gå ned så mycket en tredje gång i livet.

Vad för andra sätt utom Viktväktarna finns att gå ned i vikt? Svält i en eller annan form, hyfsat välbyggd och stark är jag ännu efter några år på gym - lägg till den saken också till listan däruppe.

Är någon intresserad av att läsa här?

Ha det gott, men inte alltför gott.
Johan