140 pannor idag. Teater ikväll.
31e är det uppföljning hos Nicole, ska bli spännande att se om jag blivit yngre.
In lard we trust.
And must.
tisdag, oktober 27, 2009
fredag, oktober 23, 2009
Snuttefilt - här är en insikt som heter duga
Jag tror jag har kommit på varför de som får höra om LCHF både de som skulle kunna behöva hälsovinsterna och de som inte tror sina öron; har för problem med att ta till sig budskapet.
Nu, ju längre jag kommer in i livsstilen, inser jag vilken enorm snuttefilt allt ätande i tid och otid verkligen är! Jag satt och funderade på Annikas föredrag i förrgår kväll och plötsligt förstod jag - tror jag.
Om jag går till min egen upplevelse är den största befrielsen avsaknad av hunger. Men också upplevelsen av att det är mer eller mindre ett halvtidsjobb att sitta och fundera och planera nästa mål/fika/mellis/whatever. Nästan alla människor jag jobbar med har med sig två uppsättningar fikatillbehör plus nån frukt efter maten och i stort sett varje gång jag sitter med är det godis till kaffet eller så har någon bakat. Vilken tid det tar, allt det där.
För innerst inne, hur många vill göra avkall på allt snaskande även om det är till priset av deras egen hälsa??? Så sägs det att LCHF inte kräver någon karaktär, otroligt. Där sitter jag med min släta kopp kaffe fikarast in och fikarast ut och bara deltar i samtalet. Eller parerar tjuvnyp rörande min lunch ;) Så skönt att bara vara och slippa bli påmind om att hungern kommer som ett brev på posten, ni fattar som posten var förr, om man inte drar i sig ett mellis halvannan timme efter senaste måltiden.
Det är en monumental insikt, det här. Det är mysigt att stoppa i sig grejer i tid och otid, och med högkolhydrat blir det snart sagt nödvändigt. Man lever för att äta istället för äta för att leva.
Det här lät bättre när jag funderade över det; men dels låter LCHF för bra för att vara sant och vissa kanske inte uppnår precis alla tänkbara hälsovinster i alla lägen. Men man måste göra slut med frosseriet eller myset eller fikat eller vad man nu kallar det.
Det är nog svårast, för ger du kroppen vad den vill ha så inser du att allt ditt tidigare godisproppande i stort sett kan tolkas som ett enda maniskt överröstande av vad din varelse behöver för att du ska må bra.
Visst.
Alla mår inte kass eller får Typ II av kolhydraterna, men många gör det.
Vi behöver inte lägga ned en massa tid och energi på att äta, planera ätandet och parera hungern. Det kan ge en tomhetskänsla, för vad gör du av med all tid du brukade äta?
Upptäck litteraturen eller din sambo eller vad tusan som helst, nu är du fri!
In lard we trust.
Nu, ju längre jag kommer in i livsstilen, inser jag vilken enorm snuttefilt allt ätande i tid och otid verkligen är! Jag satt och funderade på Annikas föredrag i förrgår kväll och plötsligt förstod jag - tror jag.
Om jag går till min egen upplevelse är den största befrielsen avsaknad av hunger. Men också upplevelsen av att det är mer eller mindre ett halvtidsjobb att sitta och fundera och planera nästa mål/fika/mellis/whatever. Nästan alla människor jag jobbar med har med sig två uppsättningar fikatillbehör plus nån frukt efter maten och i stort sett varje gång jag sitter med är det godis till kaffet eller så har någon bakat. Vilken tid det tar, allt det där.
För innerst inne, hur många vill göra avkall på allt snaskande även om det är till priset av deras egen hälsa??? Så sägs det att LCHF inte kräver någon karaktär, otroligt. Där sitter jag med min släta kopp kaffe fikarast in och fikarast ut och bara deltar i samtalet. Eller parerar tjuvnyp rörande min lunch ;) Så skönt att bara vara och slippa bli påmind om att hungern kommer som ett brev på posten, ni fattar som posten var förr, om man inte drar i sig ett mellis halvannan timme efter senaste måltiden.
Det är en monumental insikt, det här. Det är mysigt att stoppa i sig grejer i tid och otid, och med högkolhydrat blir det snart sagt nödvändigt. Man lever för att äta istället för äta för att leva.
Det här lät bättre när jag funderade över det; men dels låter LCHF för bra för att vara sant och vissa kanske inte uppnår precis alla tänkbara hälsovinster i alla lägen. Men man måste göra slut med frosseriet eller myset eller fikat eller vad man nu kallar det.
Det är nog svårast, för ger du kroppen vad den vill ha så inser du att allt ditt tidigare godisproppande i stort sett kan tolkas som ett enda maniskt överröstande av vad din varelse behöver för att du ska må bra.
Visst.
Alla mår inte kass eller får Typ II av kolhydraterna, men många gör det.
Vi behöver inte lägga ned en massa tid och energi på att äta, planera ätandet och parera hungern. Det kan ge en tomhetskänsla, för vad gör du av med all tid du brukade äta?
Upptäck litteraturen eller din sambo eller vad tusan som helst, nu är du fri!
In lard we trust.
lördag, oktober 17, 2009
In sickness and in health
Annika kommer till stan den 22a, det ska bli kul att lyssna på henne. Mingla litet med lokala förmågor och förhoppningsvis få en stunds prat.
När jag gått ned 25 kilo med VV fick jag ett riktigt fint diplom på posten, det var oväntat. Jag undrar vad jag ska hitta på åt mig själv när jag kommit så långt, 4 kilo kvar till det delmålet uppnåtts för tredje gången gillt i livet.
Ikväll blir det texmex i varje fall. Köper Santa Marias organic tacokrydda och kokar köttfärsen med en massa fint, fint hackad lök i kastrull tills det är färdigt under ständig omrörning och sönderdelning. Använd träslev, jag försäkrar dig en upplevelse av rang, dessutom sprätter inte fett över hela spisen och tillsättande av vatten och smör kan du glömma. Nästan full värme tills köttet blivit genomstekt, sedan får det puttra i 20 minuter på näst lägsta.
Guacamole:
3-5 avocados
En bit färsk chilipeppar
1 krm socker
1 msk salsasås
3 krm Tabasco
½ finhackad lök
2 klyftor vitlök
ca 1 tsk salt, går att eftersalta
Ett gäng varv med pepparkvarnen
Mixa. Låt stå tills sig i rumstemperatur ca 45 minuter.
Njut.
Salsasås:
1 burk ekologiska hela skalade tomater
1 dl tomatpuré
1-2 finhackade lökar
1 msk cayennepeppar
1 msk Harissa tucal (tunisisk kryddblandning på konserv och numera även i tub)
1 msk paprikapulver
1 msk Kockens chilipulver
1 msk svartpeppar
1 msk salt
1 tsk socker
1 msk vitlökspulver
1 dl vatten, späd tills konsistensen är ok, lösare till tacos fastare till burritos
Gör gärna dagen innan, hoppa inte över harissan, då kan du vänta med receptet tills du har det. Det är mycket lök i receptet ja, ingen felskrivning.
Lardo - credo.
Nu ska jag "harreke lahme" - blanda kött.
EDIT: låg-kh-öl till var ingen höjdare, omväntat lite av en höjdare tom. Bra så.
När jag gått ned 25 kilo med VV fick jag ett riktigt fint diplom på posten, det var oväntat. Jag undrar vad jag ska hitta på åt mig själv när jag kommit så långt, 4 kilo kvar till det delmålet uppnåtts för tredje gången gillt i livet.
Ikväll blir det texmex i varje fall. Köper Santa Marias organic tacokrydda och kokar köttfärsen med en massa fint, fint hackad lök i kastrull tills det är färdigt under ständig omrörning och sönderdelning. Använd träslev, jag försäkrar dig en upplevelse av rang, dessutom sprätter inte fett över hela spisen och tillsättande av vatten och smör kan du glömma. Nästan full värme tills köttet blivit genomstekt, sedan får det puttra i 20 minuter på näst lägsta.
Guacamole:
3-5 avocados
En bit färsk chilipeppar
1 krm socker
1 msk salsasås
3 krm Tabasco
½ finhackad lök
2 klyftor vitlök
ca 1 tsk salt, går att eftersalta
Ett gäng varv med pepparkvarnen
Mixa. Låt stå tills sig i rumstemperatur ca 45 minuter.
Njut.
Salsasås:
1 burk ekologiska hela skalade tomater
1 dl tomatpuré
1-2 finhackade lökar
1 msk cayennepeppar
1 msk Harissa tucal (tunisisk kryddblandning på konserv och numera även i tub)
1 msk paprikapulver
1 msk Kockens chilipulver
1 msk svartpeppar
1 msk salt
1 tsk socker
1 msk vitlökspulver
1 dl vatten, späd tills konsistensen är ok, lösare till tacos fastare till burritos
Gör gärna dagen innan, hoppa inte över harissan, då kan du vänta med receptet tills du har det. Det är mycket lök i receptet ja, ingen felskrivning.
Lardo - credo.
Nu ska jag "harreke lahme" - blanda kött.
EDIT: låg-kh-öl till var ingen höjdare, omväntat lite av en höjdare tom. Bra så.
fredag, oktober 16, 2009
Stresstest 1 - LCHF
Jag har testat orken på ett utdraget lågintensivt men muskelkrävande arbete: riva badrumsbeklädnad, golv och tak.
Det gick bra, igår kväll stupade jag i säng klockan 2315 och hade kört 3½ timme, drygt. Min sambo hjälpte att samla upp allt elände jag rev av, annars hade det tagit än längre tid. Men ingen hunger och full ork. Vill helst inte tänka på hur upplevelsen varit med 23 pannor extra på axlarna.
Lardo - credo.
Det gick bra, igår kväll stupade jag i säng klockan 2315 och hade kört 3½ timme, drygt. Min sambo hjälpte att samla upp allt elände jag rev av, annars hade det tagit än längre tid. Men ingen hunger och full ork. Vill helst inte tänka på hur upplevelsen varit med 23 pannor extra på axlarna.
Lardo - credo.
tisdag, oktober 13, 2009
Äntligen testade jag blomkål!
Gjorde korv stroganoff när vi hade besök.
Fullfett laktosfri créme frâiche, tack Arla, och 38% laktosfri grädde, tack igen men skippa Karragenan som ett nyårslöfte Arla och äkta vispgrädde att toppa med. Till det Kung Ingels kalkonkorv. Lök, koriander på burk, chilipulver, paprika, tomatpuré, senap, kvarnpeppar och salt gjorde det hela ganska smakligt. En signaturrätt förr i världen, får rycka upp mig litet märker jag.
Gott med blomkålsbuketter, småkoka i dryga 20 minuter med ganska saltat vatten fiskade upp med silslev. Ska prova blomkålspizza nästa gång.
In lard we trust.
Fullfett laktosfri créme frâiche, tack Arla, och 38% laktosfri grädde, tack igen men skippa Karragenan som ett nyårslöfte Arla och äkta vispgrädde att toppa med. Till det Kung Ingels kalkonkorv. Lök, koriander på burk, chilipulver, paprika, tomatpuré, senap, kvarnpeppar och salt gjorde det hela ganska smakligt. En signaturrätt förr i världen, får rycka upp mig litet märker jag.
Gott med blomkålsbuketter, småkoka i dryga 20 minuter med ganska saltat vatten fiskade upp med silslev. Ska prova blomkålspizza nästa gång.
In lard we trust.
söndag, oktober 11, 2009
Mer om att känna sig som att man inte duger ...
Till att börja med, det här blogginlägget ger i princip inga svar på något alls.
Men:
Å ena sidan: det är roligt att gå ned i vikt, det är en del av sanningen. Fördelar:
Fler klädesplagg som passar i affärerna
Man orkar mer
Bättre fokus på annat än nästa måltid
(Än) Mer uppmärksamhet från andra
Fler intressesignaler från de man möter - ja småflirtar då
Men kruxet är, vad ska man med viktnedgången till? Där kan man fundera många varv. Tycker man att man duger som man är, vad är då incitamentet? Vad sporrar till den jätteansträngning ett rejält byte av livskurs kräver?
Läser just nu en bok om den saken och har inte kommit så långt än - den är halvt trist faktiskt - men verket diskuterar viktiga apekter av viktminskning tydligen. Jag återkommer.
Jag tror och hoppas att människor som dragits med massiv övervikt är mindre ytliga än andra och mer koncentrerade på en persons kvalitéer än det första intrycket en utseendescanning ger vid handen. Men jag vet inte. De är väl som folk är mest.
Själv tycker jag det är trevligt med människor som är goda ambassadörer för mänskligheten; toleranta, respektfulla och nyfikna till exempel. Det gör nog de flesta ärligt talat.
Men.
Vad tycker du om någon i affären som står framför dig i kön som virrar, luktar svett, är sjavig och allmänt osnygg? Osnygg som helheltsupplevelse, inte utseendemässigt. Kommer en människa undan med virrandet - om hon i varje fall är nyduschad samt har ett acceptabelt yttre?
Nå?
Jag har försökt analysera mitt egna tankesätt och mina egna fördomar ur olika perspektiv. Till exempel: de flesta Disneyskurkar är: frossare, feta, osnygga, helt eller halvt knäppa och bryr sig inte om något utom sina planer att erövra världen - typ hygien och så. Ok vissa är onda och ser onda ut, men de flesta är rätt stereotypa onda fetton.
Vad för slags egenskaper och hos vilka har man minst svårt att tåla? Varför grupperas olika egenskaper så lätt hos smala och överviktiga? Hur bygger man sin egen identitet utifrån den begränsade mängd attribut tilldelade den gruppen du händelsevis råkar tillhöra?
Förslag på stereotyper:
Smala snygga människor är osmarta, utseendefixerade, överlägsna, karriäristiska, empatisvaga och lagda åt pennalism gentemot andra mindre snygga eller rentav fula.
Tjocka människor är sega, korkade, obildade, aningslösa, ohämmade njutare, saknar planering, viljesvaga, men snälla mot andra losers och upplevs som gnälliga över att de inte klarar av något.
Vad hittar vi för egenskaper hos respektive grupp eller vilken annan som helst definierbar grupp? Varför är det så glädjande med en smart, vacker och stark människa som tycker modelljobb är slöseri med tid och utbildar sig till barnläkare för att jobba i afrika? Får den människan representera en önskedröm man egentligen ville beskära sig själv? Det är ju liksom toppen med vem som helst som ägnar typ tio år åt behjärtansvärt arbete. Skön eller inte, smal eller inte.
Vem lägger du märke till i affären/på gatan/på krogen/varsomhelst? Vad spelar in i den bedömningen? Vad kan du lära dig om du konfronterar dina egna automatiska tankar?
Inga svar här. Men uppslag till fler frågor kanske.
In lard we trust.
It might be all we may trust.
Bara regn hos mig.
Men:
Å ena sidan: det är roligt att gå ned i vikt, det är en del av sanningen. Fördelar:
Fler klädesplagg som passar i affärerna
Man orkar mer
Bättre fokus på annat än nästa måltid
(Än) Mer uppmärksamhet från andra
Fler intressesignaler från de man möter - ja småflirtar då
Men kruxet är, vad ska man med viktnedgången till? Där kan man fundera många varv. Tycker man att man duger som man är, vad är då incitamentet? Vad sporrar till den jätteansträngning ett rejält byte av livskurs kräver?
Läser just nu en bok om den saken och har inte kommit så långt än - den är halvt trist faktiskt - men verket diskuterar viktiga apekter av viktminskning tydligen. Jag återkommer.
Jag tror och hoppas att människor som dragits med massiv övervikt är mindre ytliga än andra och mer koncentrerade på en persons kvalitéer än det första intrycket en utseendescanning ger vid handen. Men jag vet inte. De är väl som folk är mest.
Själv tycker jag det är trevligt med människor som är goda ambassadörer för mänskligheten; toleranta, respektfulla och nyfikna till exempel. Det gör nog de flesta ärligt talat.
Men.
Vad tycker du om någon i affären som står framför dig i kön som virrar, luktar svett, är sjavig och allmänt osnygg? Osnygg som helheltsupplevelse, inte utseendemässigt. Kommer en människa undan med virrandet - om hon i varje fall är nyduschad samt har ett acceptabelt yttre?
Nå?
Jag har försökt analysera mitt egna tankesätt och mina egna fördomar ur olika perspektiv. Till exempel: de flesta Disneyskurkar är: frossare, feta, osnygga, helt eller halvt knäppa och bryr sig inte om något utom sina planer att erövra världen - typ hygien och så. Ok vissa är onda och ser onda ut, men de flesta är rätt stereotypa onda fetton.
Vad för slags egenskaper och hos vilka har man minst svårt att tåla? Varför grupperas olika egenskaper så lätt hos smala och överviktiga? Hur bygger man sin egen identitet utifrån den begränsade mängd attribut tilldelade den gruppen du händelsevis råkar tillhöra?
Förslag på stereotyper:
Smala snygga människor är osmarta, utseendefixerade, överlägsna, karriäristiska, empatisvaga och lagda åt pennalism gentemot andra mindre snygga eller rentav fula.
Tjocka människor är sega, korkade, obildade, aningslösa, ohämmade njutare, saknar planering, viljesvaga, men snälla mot andra losers och upplevs som gnälliga över att de inte klarar av något.
Vad hittar vi för egenskaper hos respektive grupp eller vilken annan som helst definierbar grupp? Varför är det så glädjande med en smart, vacker och stark människa som tycker modelljobb är slöseri med tid och utbildar sig till barnläkare för att jobba i afrika? Får den människan representera en önskedröm man egentligen ville beskära sig själv? Det är ju liksom toppen med vem som helst som ägnar typ tio år åt behjärtansvärt arbete. Skön eller inte, smal eller inte.
Vem lägger du märke till i affären/på gatan/på krogen/varsomhelst? Vad spelar in i den bedömningen? Vad kan du lära dig om du konfronterar dina egna automatiska tankar?
Inga svar här. Men uppslag till fler frågor kanske.
In lard we trust.
It might be all we may trust.
Bara regn hos mig.
lördag, oktober 10, 2009
Har ni hört om hundar som jagar bilar?
Litet så är det med min önskade vikt, vad ska jag göra när jag är färdig? Hunnit ikapp bilen, alltså.
Jag har kommit på att det jag helst av allt vill göra, min övervikt satt stopp för det i en massa år; är att ta upp löpning igen. En gång i tiden sprang jag en mil terränglöpning varannan dag, det var underbara år och ett tag funderade jag på Stockholmsvarvet, halvmara alltså.
... hur som helst är jag faktiskt snart därhän viktmässigt att jag kan börja springa igen så smått. Alla som tycker det verkar trist kan jag faktiskt rekommendera att ge ett seriöst försök, om ni alltså planerar att börja motionera vanemässigt. Det är en fantastisk känsla att kroppen vill och kan bära dig kilometer efter kilometer för att det är skönt att man kan och roligt att man kan.
Jag gillade att styrketräna och det gjorde jag under min VV-period, det funkade rätt bra eftersom jag på den tiden åt en massa kh. Om en åtta-tio veckor, om allt stämmer kan jag faktiskt börja ta mina första löpsteg, och därvidlag lär ju kroppen ha ställt om sig ordentligt till att köra på fett och proteiner.
Det känns overkligt.
Löpning, igen?
Det blir ganska regelbundet diskussioner om kosten numera, på jobbet. Många tillfällen att slipa argumenten men också höra hur andra löser sitt liv vane- och kostmässigt. Det börjar gå upp för fler att och hur LCHF funkar, de ser ju mig krympa från vecka till vecka så att säga.
Men Nutrilett finns djupt i folksjälen, ack ja.
With lard we will prevail, and in lard we shall trust.
Jag har kommit på att det jag helst av allt vill göra, min övervikt satt stopp för det i en massa år; är att ta upp löpning igen. En gång i tiden sprang jag en mil terränglöpning varannan dag, det var underbara år och ett tag funderade jag på Stockholmsvarvet, halvmara alltså.
... hur som helst är jag faktiskt snart därhän viktmässigt att jag kan börja springa igen så smått. Alla som tycker det verkar trist kan jag faktiskt rekommendera att ge ett seriöst försök, om ni alltså planerar att börja motionera vanemässigt. Det är en fantastisk känsla att kroppen vill och kan bära dig kilometer efter kilometer för att det är skönt att man kan och roligt att man kan.
Jag gillade att styrketräna och det gjorde jag under min VV-period, det funkade rätt bra eftersom jag på den tiden åt en massa kh. Om en åtta-tio veckor, om allt stämmer kan jag faktiskt börja ta mina första löpsteg, och därvidlag lär ju kroppen ha ställt om sig ordentligt till att köra på fett och proteiner.
Det känns overkligt.
Löpning, igen?
Det blir ganska regelbundet diskussioner om kosten numera, på jobbet. Många tillfällen att slipa argumenten men också höra hur andra löser sitt liv vane- och kostmässigt. Det börjar gå upp för fler att och hur LCHF funkar, de ser ju mig krympa från vecka till vecka så att säga.
Men Nutrilett finns djupt i folksjälen, ack ja.
With lard we will prevail, and in lard we shall trust.
söndag, oktober 04, 2009
Gammal kärlek rostar aldrig (tydligen)
Prinsesstårta var gott ännu! Fast stans dyraste konditori kör väl i viss utsträckning med äkta grejer. Litet halvt less på kött just nu. Ska göra Airams jordnötssås snart igen, litet nytändning. Kalkon till och mmm ... Gjorde kalasdressingen, den var grymt vitlökig, sämre hälften klagade järnet. Ska kanske skära ned litet nästa gång, men vitlök är ju nyttigt egentligen.
Nästa projekt blir att göra majonnäs själv, men vad gör man av alla äggvitor? Gör Steviamaränger? Hmm, decisions, decisions.
Nästa projekt blir att göra majonnäs själv, men vad gör man av alla äggvitor? Gör Steviamaränger? Hmm, decisions, decisions.
fredag, oktober 02, 2009
En lunchupplevelse.
Idag hade jag med mig mat till jobbet. Måltiden bestod av två kokkorvar av fabrikatet Göl 3,5% kh och en Rishultskorv x% kh. Till det hade jag en påbörjad burk med Skagenröra med fullfett. Tyvärr en massa E i salladen. RydbErg liksom, men ibland har nöden ingen lag.
Jag sätter mig och slevar i mig, lunchen går ju snabbt med LCHF i varje fall. En tjej på mitt kontor ger mig - hon är inte den första - ett snett ögonkast och förkunnar:
-Det där kan ju inte vara nyttigt. [För överviktiga typer som du har ju ingen koll på vad ni ska äta]. Hakparenteserna är en inte helt otänkbar tankebana, eller så kom det bara ut fel.
-Jodå, svarar jag, det är det. Ja utom tillsatserna då, men ibland har man brått.
-Det är ju en massa felaktigt fett där och inga grönsaker.
Jodå, alla tillrättavisningar i normal samtalston utan särskild betoning.
-Nope, allt fett jag behöver och en del proteiner. Jag äter på ett sätt som utesluter kolhydraterna.
-Inga kolhydrater?
-Nej, principiellt kunde vi bytt lunch du och jag för du äter inte heller några kolhydrater och förutom att din räksallad skulle kräva en rejäl klatt majonnäs på så är det något jag skulle kunnat äta.
Det blev en trevlig diskussion och hon fick nog upp ögonen för att det finns andra sätt att äta på som kroppen kan må bra av. Den normalviktige behöver sällan göra några jätte-avväganden vad gäller kosten; en balanserad kost ger inte upphov till särskilt hög övervikt. Alla vid bordet deltog, även ett par tre som anslöt efter hand.
-Äter du inga grönsaker?
-Nope, behövs inte, kosttillskott kanske man får ha, men tomater äter jag för att det är gott och innehåller antioxidanter.
-Men isbergssallad, som inte innehåller något alls egentligen, och grönsaker som växer på marken "får" man äta. Men jag vill ha igång min viktminskning och hoppar kolhydrater i stort sett.
Jag undrar vad som hade hänt om jag hade fällt den inledande kommentaren till henne om hennes mat. *) På nåt sätt tror många att vi överviktiga är i behov av både svält- och självsmalas ackumulerade (läs: indoktrinerade) visdom kring maten och ätandet. Annika kom med på ett hörn också.
*) = Hon hade gått i taket. Förr kanske jag också hade gjort det, men då hade jag missat tillfället att få bedriva litet LCHF-upplysning. Det hela blev ett konstruktivt samtal, jag berättade även om mina överväganden om GBY och så.
In lard we trust.
Still.
Jag sätter mig och slevar i mig, lunchen går ju snabbt med LCHF i varje fall. En tjej på mitt kontor ger mig - hon är inte den första - ett snett ögonkast och förkunnar:
-Det där kan ju inte vara nyttigt. [För överviktiga typer som du har ju ingen koll på vad ni ska äta]. Hakparenteserna är en inte helt otänkbar tankebana, eller så kom det bara ut fel.
-Jodå, svarar jag, det är det. Ja utom tillsatserna då, men ibland har man brått.
-Det är ju en massa felaktigt fett där och inga grönsaker.
Jodå, alla tillrättavisningar i normal samtalston utan särskild betoning.
-Nope, allt fett jag behöver och en del proteiner. Jag äter på ett sätt som utesluter kolhydraterna.
-Inga kolhydrater?
-Nej, principiellt kunde vi bytt lunch du och jag för du äter inte heller några kolhydrater och förutom att din räksallad skulle kräva en rejäl klatt majonnäs på så är det något jag skulle kunnat äta.
Det blev en trevlig diskussion och hon fick nog upp ögonen för att det finns andra sätt att äta på som kroppen kan må bra av. Den normalviktige behöver sällan göra några jätte-avväganden vad gäller kosten; en balanserad kost ger inte upphov till särskilt hög övervikt. Alla vid bordet deltog, även ett par tre som anslöt efter hand.
-Äter du inga grönsaker?
-Nope, behövs inte, kosttillskott kanske man får ha, men tomater äter jag för att det är gott och innehåller antioxidanter.
-Men isbergssallad, som inte innehåller något alls egentligen, och grönsaker som växer på marken "får" man äta. Men jag vill ha igång min viktminskning och hoppar kolhydrater i stort sett.
Jag undrar vad som hade hänt om jag hade fällt den inledande kommentaren till henne om hennes mat. *) På nåt sätt tror många att vi överviktiga är i behov av både svält- och självsmalas ackumulerade (läs: indoktrinerade) visdom kring maten och ätandet. Annika kom med på ett hörn också.
*) = Hon hade gått i taket. Förr kanske jag också hade gjort det, men då hade jag missat tillfället att få bedriva litet LCHF-upplysning. Det hela blev ett konstruktivt samtal, jag berättade även om mina överväganden om GBY och så.
In lard we trust.
Still.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)