Mer om att känna sig som att man inte duger ...

Till att börja med, det här blogginlägget ger i princip inga svar på något alls.

Men:

Å ena sidan: det är roligt att gå ned i vikt, det är en del av sanningen. Fördelar:

Fler klädesplagg som passar i affärerna
Man orkar mer
Bättre fokus på annat än nästa måltid
(Än) Mer uppmärksamhet från andra
Fler intressesignaler från de man möter - ja småflirtar då

Men kruxet är, vad ska man med viktnedgången till? Där kan man fundera många varv. Tycker man att man duger som man är, vad är då incitamentet? Vad sporrar till den jätteansträngning ett rejält byte av livskurs kräver?

Läser just nu en bok om den saken och har inte kommit så långt än - den är halvt trist faktiskt - men verket diskuterar viktiga apekter av viktminskning tydligen. Jag återkommer.

Jag tror och hoppas att människor som dragits med massiv övervikt är mindre ytliga än andra och mer koncentrerade på en persons kvalitéer än det första intrycket en utseendescanning ger vid handen. Men jag vet inte. De är väl som folk är mest.

Själv tycker jag det är trevligt med människor som är goda ambassadörer för mänskligheten; toleranta, respektfulla och nyfikna till exempel. Det gör nog de flesta ärligt talat.

Men.

Vad tycker du om någon i affären som står framför dig i kön som virrar, luktar svett, är sjavig och allmänt osnygg? Osnygg som helheltsupplevelse, inte utseendemässigt. Kommer en människa undan med virrandet - om hon i varje fall är nyduschad samt har ett acceptabelt yttre?

Nå?

Jag har försökt analysera mitt egna tankesätt och mina egna fördomar ur olika perspektiv. Till exempel: de flesta Disneyskurkar är: frossare, feta, osnygga, helt eller halvt knäppa och bryr sig inte om något utom sina planer att erövra världen - typ hygien och så. Ok vissa är onda och ser onda ut, men de flesta är rätt stereotypa onda fetton.

Vad för slags egenskaper och hos vilka har man minst svårt att tåla? Varför grupperas olika egenskaper så lätt hos smala och överviktiga? Hur bygger man sin egen identitet utifrån den begränsade mängd attribut tilldelade den gruppen du händelsevis råkar tillhöra?

Förslag på stereotyper:

Smala snygga människor är osmarta, utseendefixerade, överlägsna, karriäristiska, empatisvaga och lagda åt pennalism gentemot andra mindre snygga eller rentav fula.

Tjocka människor är sega, korkade, obildade, aningslösa, ohämmade njutare, saknar planering, viljesvaga, men snälla mot andra losers och upplevs som gnälliga över att de inte klarar av något.

Vad hittar vi för egenskaper hos respektive grupp eller vilken annan som helst definierbar grupp? Varför är det så glädjande med en smart, vacker och stark människa som tycker modelljobb är slöseri med tid och utbildar sig till barnläkare för att jobba i afrika? Får den människan representera en önskedröm man egentligen ville beskära sig själv? Det är ju liksom toppen med vem som helst som ägnar typ tio år åt behjärtansvärt arbete. Skön eller inte, smal eller inte.

Vem lägger du märke till i affären/på gatan/på krogen/varsomhelst? Vad spelar in i den bedömningen? Vad kan du lära dig om du konfronterar dina egna automatiska tankar?

Inga svar här. Men uppslag till fler frågor kanske.

In lard we trust.

It might be all we may trust.

Bara regn hos mig.